↑ Åter till Zoonoser

Toxoplasmos och Neosporos

Toxoplasmos och neosporos orsakas båda av en encellig parasit. Toxoplasmaorganismer har främst katt som huvudvärd medan hund i första hand är värd för Neospora.
Toxoplasmos-parasitens livscykel

Toxoplasmos orsakas av den encelliga parasiten Toxoplasma gondii, som har kattdjur som huvudvärd men som också kan infektera ett stort antal olika djurarter inklusive människa. Katter kan utsöndra mikroskopiska s.k. oocystor med avföringen. Efter några dagars mognadsprocess blir oocystorna infektionsdugliga och kan sedan överleva åtskilliga månader, särskilt i fuktig miljö. Andra djur, som exempelvis får, svin eller människa, kan smittas via foder, bete och vatten som kontaminerats med oocystor. Hos dessa djur sprids parasiterna och bildar s.k. vävnadscystor i t.ex. hjärna, lever, hjärt- och skelettmuskulatur. Dessa mikroskopiska vävnadscystor kan innehålla tusentals Toxoplasmaorganismer och förblir vanligtvis levande under värddjurets hela livstid. Köttätande djur kan sedan smittas om de äter sådana kroniskt infekterade bytesdjur. Parasitens livscykel fullbordas när en katt äter kött från en infekterad mellanvärd.
Symtom

Som regel visar djur sällan tecken på allvarlig sjukdom i samband med Toxoplasma-infektion. Symtomen kan variera med bl. a. djurart, infektionsdosens storlek och vilka organ som invaderas, men individer med ett normalt immunförsvar får vanligtvis endast lindriga och ospecifika symtom som går över efter infektionens akuta skede. Genomgången infektion ger som regel livslång immunitet mot förnyad infektion. Infektionen kan emellertid få allvarliga konsekvenser hos individer med kraftigt nedsatt immunförsvar samt hos gravida kvinnor och dräktiga djur. Om den blivande modern inte är immun kan parasiterna överföras till fostret och orsaka abort eller medfödd infektion. T. gondii är en viktig orsak till abort hos får, get och människa.

Även hos huvudvärden sprider sig parasiterna till olika organ i kroppen, men katten själv visar sällan några sjukdomssymtom. Ibland kan dock, liksom hos andra djurslag, en allmänsjukdom utvecklas i första hand hos unga katter eller hos katter med nedsatt immunförsvar till exempel på grund av infektion med FLV eller FIV. Centralnervösa rubbningar, lunginflammation och ögonskador har rapporterats från katter med toxoplasmos. Också hos hund är klinisk toxoplasmos ovanlig och ses oftast i samband med valpsjuka och andra tillstånd med negativ inverkan på immunförsvaret.
Toxoplasmos hos människa

Hos personer med normalt immunförsvar förlöper infektionen vanligtvis med lindriga och ospecifika symtom som feber, huvud- och muskelvärk och ibland förstorade lymfknutor. Om en icke immun, gravid kvinna smittas kan emellertid parasiterna överföras till fostret och orsaka fosterdöd och abort, missbildningar eller medfödd infektion. Barn med medfödd toxoplasmos kan vara symtomlösa vid födelsen, men senare i livet få problem på grund av ögonskador. Hos personer med kraftigt nedsatt immunförsvar, exempelvis AIDS-patienter, kan toxoplasmos utvecklas till en livshotande sjukdom.

Människor kan infekteras genom oavsiktligt intag av infektiösa oocystor från katträck eller genom förtäring av kött från infekterade mellanvärdar som får och svin. Toxoplasma-organismer i kött avdödas emellertid vid upphettning till minst 65°C (den temperatur vid vilken kött ändrar färg från rosa till gråaktigt) varför det är förtäring av otillräckligt upphettat kött som utgör en risk. Även djupfrysning vid -20°C något dygn avdödar parasiterna.
Kattens roll

Kattdjur är de enda djur som kan sprida Toxoplasmasmitta via sin avföring. De smittas vanligtvis när de äter infekterade mellanvärdar som smågnagare och småfågel men också om de utfodras med färskt rått kött eller organ och inälvor från infekterade djur. Parasiternas utveckling i kattens tarm tar 3-5 dagar varefter oocystor utsöndras under 1-2 veckor. Katter som tillåts jaga själva brukar genomgå denna fas vid halvårsåldern. Liksom andra djur blir katter immuna efter genomgången infektion och utsöndrar sedan inga eller endast en mycket liten mängd oocystor om de infekteras igen.

Man har i olika undersökningar inte kunnat finna något entydigt samband mellan toxoplasmos hos människor och kattinnehav. Det bör därför inte vara nödvändigt med alltför drastiska rekommendationer om att göra sig av med sin katt under t.ex. en graviditet. För att förhindra att en innekatt ska utsöndra oocystor bör den inte utfodras med kött eller organ som inte värmebehandlats eller varit djupfryst. Kattlådan bör tömmas dagligen så att eventuella oocystor inte hinner bli smittfarliga, och gärna av någon annan än den gravida kvinnan. Handtvätt är givetvis en självklarhet efter arbete med jord och sand samt före och efter hantering av rått kött.
Diagnos

Det är inte möjligt att ställa diagnosen toxoplasmos endast med ledning av sjukdomssymtomen eftersom de är ospecifika och varierar beroende på vilka organ som drabbats. Genom att påvisa antikroppar mot T. gondii kan man fastställa om djuret är infekterat. Eftersom det är vanligt med fullt friska, kroniskt infekterade, seropositiva djur kan resultaten ibland vara svårtolkade. I en undersökning i Uppsala-området från slutet av 1980-talet fann man antikroppar mot T. gondii hos 42% av katterna och 23% av hundarna som undersöktes. Vid SVA används en agglutinationstest, med vilken specifika antikroppar kan påvisas hos flera olika djurslag.

Vid SVA används också immunhistologiska färgningsmetoder för att spåra och specifikt påvisa Toxoplasma-organismer i vävnaderna i samband med obduktion eller undersökning av vävnadsprov (biopsi).

Oocystor i katträck går att påvisa med traditionella parasitologiska metoder. Men det är svårt att spåra en smittspridande katt eftersom oocystor utsöndras under en relativt kort period. Nyttan av serologisk undersökning i detta syfte är också begränsad eftersom oocystproduktionen börjar innan katten hunnit bilda påvisbara antikroppar.
Behandling

Vid klinisk toxoplasmos hos hund och katt kan behandling med sulfonamider i kombination med pyrimetamin prövas.

 

Neosporos-parasitens livscykel

Neospora caninum är en encellig parasit som är mycket nära släkt med Toxoplasma gondii. Eftersom det är en relativt nyupptäckt parasit är kunskaperna om dess livscykel och olika spridningsvägar fortfarande ofullständiga. Hundar kan utsöndra oocystor med avföringen och antas vara huvudvärd för parasiten. Neosporainfektion har påvisats hos flera olika djurslag såsom hund, nötkreatur, get, får och häst, men inte hos människa.

Liksom T. gondii kan parasiten överföras från moder till foster och orsaka abort och medfödd infektion, men med den skillnaden att fullt skyddande immunitet inte alltid utvecklas utan överföring via moderkakan kan ske under flera dräktigheter hos samma moderdjur.
Symtom

N. caninum har framför allt uppmärksammats som en orsak till aborter hos nötkreatur och till bl.a. neurologiska symtom och rörelsestörningar hos hund. Neosporos tycks kunna drabba hundar i alla åldrar men förefaller vara vanligast hos valpar och unga hundar och är sannolikt många gånger ett resultat av smitta under fosterstadiet. De vanligaste symtomen är olika grader av bakbensförlamning och muskelatrofi, som ibland utvecklas till att även omfatta framdelen.
Diagnos

Hos kliniskt sjuka hundar kan en sannolikhetsdiagnos ställas utifrån symtombilden, påvisande av antikroppar mot N. caninum och positiv effekt av medicinsk behandling. Eftersom sjukdomen kan vara resultatet av infektion under fosterstadiet bör om möjligt även hundens mor och kullsyskon undersökas serologiskt. Subkliniska infektioner förekommer varför ett positivt serologiskt prov bör tolkas med viss försiktighet, men infektionen är sannolikt inte särskilt spridd i den svenska hundpopulationen. Vid en undersökning från 1994 av ca. 400 hundar utan tecken på neosporos påvisades antikroppar hos två hundar (0,5%).

En definitiv diagnos kan endast ställas genom att påvisa parasiter i vävnaderna i samband med obduktion. Eftersom parasiterna kan vara svåra att upptäcka och omöjliga att skilja från närbesläktade organismer i vanliga histologiska snitt krävs specifika färgningsmetoder. Dessa kan även utnyttjas för att undersöka vävnadsprover (muskelbiopsier) från levande djur.

Serologiska metoder (indirekt immunofluorescenstest och ELISA) liksom specifika immunhistokemiska metoder och PCR för att identifiera parasiterna har utvecklats vid SVA och används nu i det diagnostiska arbetet.
Behandling

Vid klinisk neosporos hos hund kan behandling med klindamycin eller sulfonamider i kombination med pyrimetamin prövas.
Författare: Anna Lundén, Forskarassistent, Avdelningen för parasitologi, SLU
Texten är hämtat ur SVAs Hund & Kattbok.
 Katt.nu har fått tillstånd att lägga ut artikeln.

 

Kommentera

▾ annonser