Texten är direkt kopierad/citerad från Sveriges Lantbruksuniverisitet, SLU, deras veterinärfrågor, med enskilt tillstånd.
Tandsten är en beläggning av förkalkat material på tänderna. Beläggningarna startar som plaques, gråvita beläggningar som innehåller bakterier, cellrester och salivens glycoproteiner. Om de första mjuka beläggningarna ligger kvar kommer de så småningom att förkalkas och hårdna. Under tandköttsranden ser tandstenen mörkare ut i färgen beroende på färgavlagringar från småblödningar i tandköttet. Tandstensbeläggningar kan bildas upp längs rötterna, ge inflammation i tandköttet och indirekt förorsaka nedbrytning av benet omkring tänderna. Orsaken till tandstensbildning är oklar, flera faktorer tycks inverka. Vissa raser tycks vara mer disponerade för tandsten är andra. Särskilt mindre hundraser har ofta mycket tandsten i tidig ålder. Djur som fodras på samma färdigfoder utvecklar inte samma mängd tandsten. Salivens pH-värde och salivens sammansättning är av stor betydelse för uppkomsten av tandsten. Hundens basiska saliv (pH 8) innehåller relativt mycket kalcium och litet fosfor. Men det går inte att skylla allt på saliven, det är fortfarande bra att förebygga tandsten genom att ibland ge både hundar och katter torr fisk eller råa morotsbitar att tugga på. För hundar är det bättre att tugga på oxhud m.m.
En årlig kontroll av tänderna och tandrensning med effektiva medel (ultraljud och rensning av fickor omkring tänderna) är god förebyggande vård mot sekundära följder av tandstensbildning. Bästa resultatet får man om emaljen poleras efter rensning med ultraljud, eller manuell rensning. Det är viktigt att få bort alla små ojämnheter och nästan osynliga avlagringar, så inte nya bakteriebeläggningar och matrester lättare får fäste igen. Polering sker bäst och lättast med dentalutrustning. Äldre djur kan behöva tandstensrensning 1-2 gånger per år för att hålla god munhygien. Tandstensbildning anses vara den vanligaste orsaken till tandförlust hos både hund och katt. Dessa djur kan leva utan tänder, men livskvaliteten blir utan tvekan kraftigt försämrad. Ofta har hundägare berättat att deras djur efter behandling av tänderna, fått större aktivitet och livsglädje samt en större aptit.
Om tänderna är lösa och måste tas bort, fylls fördjupningen för roten i käkbenet av benvävnad. Efter 2-4 månader hos unga djur och 9-12 månader hos vuxna, kan man knappast se var tänderna har suttit i käken. Vid de flesta omfattande fickbehandlingar är det nödvändigt med narkos. Mycket enkla fall kan behandlas med intramuskulär injektion av lugnande medel, eventuellt kombinerat med lokalbedövning. Efter en behandling bör djurägaren, om han eller hon har tid och är intresserad av ett få ett fint hygieniskt resultat, göra en daglig tvätt av tandköttsranden med 0,1-0,2 % Klorhexidinspollösning som säljs receptfritt på apoteket. För att göra behandlingen kan man använda öronpinnar doppade i några millimeter lösning. Om man har ett gammalt djur som inte tål narkos, finns tuggtabletter att köpa. Detta kan avhjälpa dålig lukt ur munnen.
Tandläkare Annelise Bergström på smådjurskliniken vid SLU.
Texten redigerad av Carin Wrange.
