↑ Åter till Kattsjukdomar

Råttgift

I handeln förekommer ett 30-tal olika råttgifter som alla är godkända och registrerade av Kemikalieinspektionen. De har alla det gemensamt att de skall få råttor eller möss att äta av det. Basen är således något attraktivt födoämne, ofta hela spannmålskorn eller krossade spannmålsprodukter. Det förekommer också pasta, vaxblock eller vaxstavar med innehåll av inbakade krossade cerealier. Ett undantag från ätbete utgörs av ett blåfärgat kontaktpuder. Detta råttgift är baserat på talk och kan sprutas in i råttgångarna. När råttan passerar får den pudret i pälsen och eftersom den håller sig ren och slickar sig så får den i sig av råttgiftet. Detta puder har hög koncentration av antikoagulant (kumatetralyl) — ca. 20 gånger mer än i ett vanligt ätbete. Kontaktpudret är klassat i klass 1 och får således endast användas av utbildad specialist.

De olika produkterna är i allmänhet färgade i blått, rött, rosa eller grönt. detta för att medlet lättare skall kunna identifieras och kunna skiljas från annan föda. De olika produkterna är tilldelade olika behörighetsklasser, 1, 2 eller 3. Klass 2 får endast användas för ”yrkesmässigt bruk” dit våra lantbrukare räknas och saneringsföretagen. Klass 1 kräver därutöver att den som använder medlet har särskild utbildning och behörighet. Endast medel som tillhör klass 3 får användas av allmänheten. De olika klassificeringarna grundas oftast på förpackningens volym och inte på skillnad i giftighet.

De vanligaste råttgifterna har antikoagulerande effekt

De först utvecklade antikoagulanterna, första generationens antikoagulanter, ingår vanligen med 0,038% i betet. Exempel på dessa är warfarin och kumatetralyl, medan de s.k ”super-warfarinerna” (andra generationens antikoagulanter, bromadiolon, brodifakum, difenakum, flokumafen) ingår med 0,005 viktprocent. Vid utläggning av råttgift är det utläggarens skyldighet att lägga betet skyddat så att barn och husdjur inte kan komma åt det. Om ett saneringsföretag lagt ut råttgift finns det ett gult varningsanslag uppsatt i närheten. På detta framgår vilket medel som använts.
Primär eller sekundär förgiftning

Råttgift som innehåller antikoagulerande ämnen kan skada alla däggdjur och fåglar. Hundar och katter får vanligen i sig giftet genom att de kommer åt att äta det preparerade bete som lagts ut till gnagarna eller genom att äta många gnagare som i sin tur fått i sig giftet. Vanligaste formen av tillbud är hundar av typen ”herre i matskålen” som äter det mesta i matväg. Vid besök på lantgårdar och ridskolor finns därför starka skäl att hålla hunden i band för att undvika olyckshändelser. Katter har inte samma benägenhet att äta av råttgiftet direkt utan riskerar främst att påverkas då de äter förgiftade möss. Detta kallas i dagligt tal för sekundärförgiftning. En viss skillnad i riskprofil kan dock urskiljas. Katter som har möss som ”stapelföda” och regelbundet intar påverkade möss kan förgiftas med fatal utgång medan ”hemma-katter” inte utsätts för samma risk eftersom de oftast endast intar någon enstaka mus. Antikoagulanterna verkar kumulativt, dvs. upprepade intag av små doser är relativt sett farligare än en enstaka större dos, vilket kan utgöra grund till den beskrivna skillnaden.
Dosen varierar

De äldre typerna av råttgift (t.ex. warfarin och kumatetralyl) kräver vanligen flera ”portioner” under längre tid för att orsaka skada, medan de nyare varianterna (brodifacoum, bromadiolon, difenakum och flokumafen) är mer giftiga och kan vara dödande efter en enstaka dos. De äldre gifterna utsöndras relativt snabbt ur kroppen medan de nyare, som utvecklades under 1970 och 80-talen, stannar kvar längre. Intag av relativt små mängder råttgift under längre tid kan till slut ge en ackumulerad gifteffekt. Det finns uppgifter om att så lite som 0,2 mg warfarin per kg kroppsvikt under en längre tid kan döda hundar.

Vid en misstänkt förgiftning är det mycket värdefullt att veta vilken typ av antikoagulant som är aktuell eftersom behandlingen skiljer sig mellan de båda grupperna av antikoagulanter. Generellt kan man säga att den äldre typen antikoagulant (warfarin respektive kumatetralyl) är lättare att behandla än ”super-warfarinerna” som kräver en längre tids (upp till 60 dagar) behandling och uppföljning.

Grundprincipen för verkningsmekanismen hos såväl vilda gnagare som större husdjur är att dessa preparat kompetitivt hämmar enzymet vitamin-K-epoxid-reduktas, vilket leder till en minskad bildning av reducerat vitamin K vilket i sin tur är nödvändigt för aktiveringen av vissa koagulationsfaktorer (faktor II, VII, IX och X).

Förgiftningen är som sagt dosberoende och djuren blir vanligen inte dåliga direkt efter att de fått i sig giftet eftersom de koagulationsfaktorer som redan finns i blodet räcker 24-36 timmar, men det bildas inga nya. Symtomen utgörs av olika effekter av försämrad koagulation och därav följande blödningar: blodbrist, svaghet, svart avföring (blodblandad), blod i urinen, näsblödningar eller blödningar till bröst- eller bukhålan. Hälta ses ibland som följd av blödningar i och kring leder. Hos dräktiga djur kan förgiftningen leda till fosterdöd och abort.
Behandling
Behandlingen utgörs av K1-vitamin peroralt i kombination med fettrik föda, dagligen i upp till en månad. Olika råttgifter inom den här gruppen har olika lång effekt i kroppen på hunden. Därför bör koagulationstiden kontrolleras under behandlingstiden. Behandlingen med K1-vitamin kan vanligen avbrytas när blodkoagulationen varit normal i 5-6 dagar. För behandling mot vissa nyare råttgifter krävs behandling och kontroll av status i upp till två månader. I kombination med K-vitaminbehandlingen ges, beroende på symtombilden, vitamin B12, blodtransfusion eller annan blodvolymhöjande behandling.

Diagnos
Anamnesen (sjukdomshistorien) och symtombilden i kombination med bland annat 2-10 ggr förlängd koagulationstid.

Kemisk analys kan påvisa giftet eller dess metaboliter i blod och urin från det levande djuret eller i lever och njurvävnad vid utredning av dödsorsak. Vid akut förgiftning kan påvisbara mängder av warfarin/kumarolderivat även finnas kvar i maginnehållet. Tag helst kontakt med Avdelningen för kemi på SVA för provtagningsinstruktion och prisuppgift innan prov skickas in.
Gift med D-vitamineffekt förekommer också

På den svenska marknaden förekommer också ett rödfärgat torrbete som innehåller kolecalciferol. Detta preparat används främst vid bekämpning av möss och tillhör klass 2, dvs. får enbart användas för yrkesmässigt bruk (se ovan). Kolecalciferol har en effekt som liknar D-vitaminets och ökar kroppens innehåll av kalcium genom att öka upptaget från tarmen och minska utsöndringen via njurarna. Resultatet blir att djuret drabbas av hyperkalcemi, hypokalemi (förhöjt innehåll av kalcium och minskat innehåll av kalium i blodet) vilket bland annat leder till kramper och hjärtpåverkan. Ett intag av 10 mg kolecalciferol per kilo kroppsvikt kan vara dödligt för hund och katt. Effekten av en förgiftning kvarstår i flera veckor eftersom kolecalciferol och dess skadliga nedbrytningprodukt har en mycket lång halveringstid. Detta gift orsakar framför allt primära förgiftningar orsakade av att hunden eller katten har ätit betet. En vuxen, medelstor till stor hund eller katt löper mycket liten risk att bli sekundärförgiftade till följd av förtäring av en enstaka förgiftad mus.

Symtomen är ospecifika och utgörs av matvägran, kräkningar, slöhet, ökad törst, ökad urinavgång och förstoppning. I allvarligare fall ses även blodiga kräkningar, blodig diarré, kramper och rytmrubbningar i hjärtverksamheten. Diagnosen ställs genom påvisande av akut förhöjd kalciumhalt i blodet i kombination med symtom och sjukdomshistoria. Behandlingen inriktas på att sänka kalciumhalten i blodet, förhindra uttorkning och njurskada, lindra kramper och rytmrubbningar samt justera elektrolytbalansen.

Symtom uppträder i allmänhet först efter ett par dygn efter första intaget.

Om tillbudet upptäcks direkt i samband med förtäringen så är det i allmänhet gott om tid att uppsöka veterinär för behandling.

Författare: Lena Englund, T.f. statsveterinär, Smådjursavdelningen och Anna Hellekant, Anticimex AB Texten är hämtat ur SVAs Hund & Kattbok.
Katt.nu har fått tillstånd att lägga ut artikeln.

Kommentera

▾ annonser