Förekomst
Hos svenska hundar kan det förekomma 45 olika parasitarter och hos katter 25 olika arter. Av dessa är 10 arter hos hund och sju hos katt mer regelbundet förekommande. Kunskapen om hur pass vanligt parasiter förekommer hos våra husdjur är ofta begränsad.
Vi vet dock att bland vuxna stadshundar påvisas inälvsparasiter hos ca. 5%. Vanligast förekommande är spolmask, därnäst kommer olika bandmaskarter.
Hos vuxna utekatter uppskattar vi att spolmask förekommer dubbelt så ofta som hos hund och bandmask är ännu vanligare. Hos valpar och kattungar är spolmask betydligt vanligare förekommande än hos vuxna djur. Hunddjur har en spolmaskart, kattdjur en annan art, dessutom finns en tredje, mindre vanlig art som kan utvecklas hos båda djursläktena.
Hos hund har vi påvisat noskvalster hos 20% av de hundar som obducerats vid SVA. De flesta hundarna tycks dock inte vara besvärade av sina kvalster. Blodsugande löss är också mycket vanligt förekommande under det att de pälsätande lössen endast tycks påvisas hos ca. 5% av alla lusangripna hundar. Den allmänna fästingen (Ixodes ricinus) påvisas vanligast längs östkusten upp till Gävlebukten men fynd har även gjorts i Arvidsjaur. Den utgör ett stort problem i sig själv som blodsugare och irritationsmoment i djurets päls. Denna fästingart är dessutom överförare av bakterierna Ehrlichia och Borrelia. Sarcoptes-skabb är ett över hela landet utbrett problem förutom på Gotland. Frekvensen angripna hundar i olika delar av landet tycks variera med hur hårt angripen den lokala rävstammen är.
Kattloppan är ett problem hos hundar och katter i sydligaste Sverige främst Skåne, Blekinge, Södra Kalmar län och Halland. Denna loppart förökar sig hos såväl katt som hund. Andra lopparter som ekorrloppa, igelkottloppa och fågelloppa förekommer ofta hos hundar och katter i hela landet. Dessa loppor blir endast tillfälliga gäster, som kanske suger blod en gång men sedan söker sig vidare till sitt ”rätta” värddjur.
Koccidier förorsakar endast undantagsvis sjukdom hos hundar och katter. Katter är dock värddjur för Toxoplasma gondii, en parasitart som kan ge sjukdom hos människa, se vidare separat artikel.
Giardia påvisas hos svenska hundar och katter, framför allt hos hundar som lever i stora, täta grupper, och orsakar ibland tarmstörningar. Hur vanligt parasiten förekommer försöker vi utreda liksom om den är primär sjukdomsorsak. Huruvida Giardia hos djur är humanpatogen eller ej är mycket omdiskuterat.
Zoonotiska parasiter
En zoonos är ett smittämne som finns hos djur, men som också kan överföras till människa och orsaka sjukdom.
Ägg från rävens och hundens dvärgbandmaskar kan utvecklas till stora blåsmaskar i människans lever och andra kroppsdelar. Framför allt de från rävens dvärgbandmask kan vara svåra att behandla, därför finns också en föreskrift att för säkerhets skull behandla alla hundar som förs in i landet mot bandmask.
Leishmania förorsakar en ibland svårbehandlad sjukdom även hos människa. Smittöverföring sker med sandmyggor, vilka inte finns i Sverige, men även sårkontakt hund — människa uppges kunna överföra smitta.
Sarcoptesskabb hos hund kan orsaka s.k. skenskabb hos människa, dvs. skabbdjuren kryper över och borrar sig ner i huden. Där kan de leva i högst tre veckor och de kan inte föröka sig, men under tiden kan klådan bli nog så intensiv.
I äggen från hundens och kattens spolmaskar utvecklas en larv som, om man får i sig den med jord eller grus, kan infektera en människa. Larven kommer då att vandra i kroppen, vanligen i lever, lunga men ibland till hjärnan och då kanske nå ögat med synskador som följd. Enstaka rapporter härom finns i Sverige.
Loppor suger gärna blod från olika värddjur, men de kan bara föröka sig hos rätt värddjur varför de snart lämnar fel värd. Ett loppbett ser ut och känns som ett myggbett. Löss är strängt värddjursspecifika och påträffas bara på sin rätta värddjursart.
Behandling och profylax
Vanligtvis behandlar man bara mot parasiter vid påvisad förekomst av dem. Ägg av tarmparasiter kan påvisas i träcken. Ohyra kan man oftast plocka och lägga i ett rör med sprit för artbestämning.
Vuxna sällskapshundar har sällan mask och behöver därför inte rutinavmaskas. I grupper med många hundar t. ex. kennlar kan råda andra förhållande och program med återkommande avmaskningar mot spolmask kan då vara nödvändiga. Även valpar och kattungar kan vara rejält infekterade, valpar redan från födseln. Kattungar infekteras via modersmjölken, en smittväg som i viss utsträckning också gäller valpar. I båda fallen har ungarna vuxna, äggproducerande spolmaskar dag 21 varför ett avmaskningsschema med start dessförinnan är tillrådligt. Alternativt bör man låta göra en träckundersökning, prov tas lämpligen i början av vecka fyra.
Bandmask hos utekatter är ett ofta återkommande problem, ty kattens bandmask smittar ner möss och råttor i vilka det utvecklas dynt. Dessa får sedan katten i sig när den fångar möss och blir åter infekterad med bandmask. Regelbunden avmaskning kan tillgripas, men oftast är katten inte störd av att ha en eller annan bandmask.
Förebyggande behandling mot fästingar kan vara motiverat i områden med riklig fästingförekomst.
Vid utlandsvistelse kan dessutom profylax mot loppor och hjärtmask bli aktuell. I områden med sandmyggor bör skydd mot dessa användas för att förhindra smitta med Leishmania.
Vid (åter)införsel av hundar och katter skall de avmaskas mot dvärgbandmask såväl inom 10 dagar före införseln som i Sverige inom en vecka från hemkomsten.
Författare: Dan Christensson, Laborator, Avdelningen för parasitologi
Texten är hämtat ur SVAs Hund & Kattbok.
Katt.nu har fått tillstånd att lägga ut artikeln.
