Tillbaka till Kattsjukdomar

Hudtumörer och juvertumörer

Våra sällskapsdjur kan i likhet med människor drabbas av tumörer i olika organ och vävnader. Hos hund och katt hör tumörer i huden och juvret till de vanligast förekommande. Dylika tumörer kan uppträda hos såväl äldre som yngre djur och kan vara antingen god- eller elakartade. Godartade tumörer är oftast relativt små, välavgränsade och långsamväxande. De förstör inte den omgivande friska vävnaden och metastaserar inte, dvs. de sprider sig inte till andra delar av kroppen.

Elakartade tumörer kännetecknas vanligen av en snabbare tillväxttakt och har därmed ofta hunnit bli större innan de undersöks/upptäcks. De är oftast inte välavgränsade utan växer diffust ut i och skadar angränsande frisk vävnad. Elakartade tumörer har också en potential att metastasera med uppkomst av dottersvulster i andra organ och vävnader som följd.
Hudtumörer

Tumören i huden yttrar sig som ”knutor” och ”knölar” av varierande storlek. De är speciellt vanliga hos hund men förekommer också hos katt. Tumörerna kan utgå från olika delar av huden, t.ex. överhudens (på fackspråk epidermis) celler, talgkörtlar, hårfolliklar, fett- eller pigmentceller. Många hudtumörer är godartade men det finns också elakartade varianter. Alla ”knutor” och ”knölar” i huden är inte tumörer i ordets rätta bemärkelse; även olika inflammationstillstånd, t.ex. kraftigt inflammerade hårsäckar, kan yttra sig som lokala ansvällningar och således efterlikna tumörer.
Juvertumörer

Juvertumörer är vanligast hos tikar och honkatter men kan också i sällsynta fall uppträda hos hanhundar och hankatter. Hos hund är majoriteten av tumörerna av godartad karaktär medan förhållandet är det omvända hos katt. Juvertumörer är vanligast hos medelålders till äldre djur. Vissa former förekommer dock även hos unga katter och hundar. Detta gäller t.ex. så kallad fibroadenomatös hyperplasi hos katt, en godartad tillväxt i juvervävnaden vilken dock kan ta sig dramatiska kliniska uttryck i form av en kraftig ansvällning av flertalet juverdelar hos djuret.

Beträffande de elakartade tumörerna har dessa som nämnts potential att sprida sig, metastasera. Detta sker vanligen först till lymfknutorna i juverregionen varefter vidare spridning i kroppen kan ske och då oftast till lungorna.
Diagnos

Det enda sättet att ställa diagnos på en ”knuta” eller ”knöl” i huden/juvret, dvs. att avgöra om det rör sig om en tumör, att i sådana fall fastställa varifrån den utgått samt huruvida tumören är godartad eller elakartad, är via en mikroskopisk undersökning av ett vävnadsprov från knutan/knölen. Vävnadsprov kan tas antingen i form av aspirat eller vävnadsbiopsi.

Aspirat innebär att man punkterar den förändrade vävnaden med en för ändamålet speciell nål och suger ut lite av dess innehåll. Väljer man att ta en vävnadsbiopsi opereras delar av eller hela tumören bort varefter den avlägsnade vävnadsbiten (alternativt hela tumören) läggs i fixeringsvätska (10% formalinlösning). Aspiratet eller vävnadsbiopsin sänds sedan till ett patologanatomiskt laboratorium där den mikroskopiska undersökningen av vävnadsprovet utförs varefter en diagnos kan ställas.

Att ta ett aspirat är en något snabbare och enklare procedur för såväl djur, djurägare som veterinär. Metoden är dock i de flesta fall ej att rekommendera för hud- och juvertumörer. En vävnadsbiopsi, och allra helst avlägsnande och insändande av hela tumören, är i dessa sammanhang klart att föredra ur diagnostisk synvinkel. Vävnadsbiopsin ger en säkrare diagnos och möjliggör dessutom en bedömning av tumörens växtsätt. Sänds hela tumören in kan den mikroskopiska undersökningen också ge viktig information om huruvida man lyckats avlägsna all sjukligt förändrad vävnad eller inte.
Uppföljning och prognos

Prognosen vid tumörsjukdomar i huden och juvret hos hund och katt beror på tumörens karaktär. Godartade tumörer kräver vanligen inga uppföljande undersökningar. Djur med konstaterat elakartad tumör bör kontrolleras regelbundet då maligna tumörers vanligen diffusa växtsätt innebär risk för återfall. En sådan kontroll görs lämpligen genom att djurägaren och/eller veterinären med jämna mellanrum går igenom huden/juvret och då riktar speciell uppmärksamhet mot det tidigare drabbade området.

En regelbunden allmänundersökning av hela djuren är också att rekommendera med tanke på metastasrisken.
Författare: Erika Karlstam, Laboratorieveterinär, Avdelningen för patologi
Texten är hämtat ur SVAs Hund & Kattbok.

Vi har  fått enskilt tillstånd av informationschefen på SVA att lägga ut artikeln.

Lämna ett svar