↑ Åter till Kattbeteende

Ovänskap mellan katter

Ovänskap mellan katter kan förekomma, och det inget man behöver skämmas för. Ej heller har en/flera kattindivider plötsligt blivit elak/elaka för att den/de uppträder annorlunda. Viktigt är att vi ej bedömer deras uppträdande och reaktionssätt sett ut mänsklig synvinkel. Kattens psyke och människans psyke är helt annorlunda, och det gäller för oss människor att försöka sätta oss in i kattens beteendemönster, som till stor del styrs av instinkter och hormoner. Till vardags, när allt fungerar normalt, ligger det nära till hands att förmänskliga sina katter, och det är inget fel i det, bara man inte glömmer bort att de är KATTER, när icke förväntade situationer uppstår, som man ens ej kunnat drömma om att ens snälla och rara kisse någonsin skulle kunna orsaka.

För att få två eller flera katter sams igen måste man försöka hitta den bakomliggande orsaken till ovänskapen och beväpna sig med STORT tålamod.

 

Överbefolkning

Vi håller våra katter inom ett begränsat utrymme, och en katt som anfalls av en annan katt har ej en chans att komma undan såsom i naturen. Den blir trängd och försvarar sig till sist eller så blir den så skrämd att den springer undan så fort den ser den katt som brukar anfalla den, vilket ofta gör att den andra katten attackerar.

Burman har ett mycket starkt revirtänkande. Många är de historier jag har hört berättas om när folk har kommit ut till sin sommarstuga, hur fullt det har varit där med andra katter, och hur tomt det har blivit där sedan Burman rensat ut. Inte en annan katt i sikte så långt ögat når.

Ju fler individer man har inom ett begränsat utrymme, ju lättare uppstår irritation individerna emellan. Samma princip som gäller för akvariefiskar, dvs man måste beräkna ett visst utrymme för varje fisk med hänsyn tagen till akvariets storlek, gäller även för katter och för Burmor i synnerhet, som är livliga katter förutom deras starka revirtänkande. Det går utmärkt bra att ha många Perser tillsammans på en förhållandevis liten yta, då Persen är mer lugn till sin läggning. Men tro inte att du kan ha lika många Burmor som Perser på samma yta. Kanske går det bra till en början då Burmorna är unga, men med stigande ålder och mera egen vilja ökar riskerna för konflikter. Således en liten varning för att ”katta ner sig” som det populärt kallas, i varje fall när det gäller Burmor. Hur många händer som kan klappa har naturligtvis även en viss betydelse, men då menar jag verkligen ägna sig åt katterna, inte bara vid något sällsynt tillfälle. Har man för många Burmor i ett för litet utrymme är det inte alls säkert att man lägger märke till att Burmorna förmodligen ej mått bra psykiskt sett under en ganska lång tid. Katter är ju inte mer än ”människor” och man kan ej begära orimligheter av dem. Man skall inte samla på sig katter som t.ex. blomkrukor. De är levande individer, som alla behöver sin kärlek och omsorg. Överbefolkning skapar stress, vilket i sin tur ger upphov till olika sjukdomar, dvs stressade individer har lägre motståndskraft mot sjukdomar och drabbas lättare.

Jag har ovan nämnt att antalet Burmor bör anpassas till utrymmet och till antalet personer i hushållet, som ägnar sig åt dem.

 

GIC Tintomara’s Tara Tajger, brun Burma, 6 veckor här Fotograf: Eva Brundell
 

Hormoner

Nämnas bör hormonella orsaker, som generellt sett är lättast att komma till rätta med, även om det egentligen ej går att generalisera ämnet Katt-ovänskap, då varje fall i sig är unikt.

Honor på väg att börja löpa kan ibland vara ganska retliga till lynnet. Löpande honor ökar trycket inom en grupp katter. De andra katterna blir irriterade på löphonan eller på varandra. Även löphonan kan vara tvär till sättet mot de övriga katterna. Löper flera honor samtidigt kan dessa råka i luven på varandra etc.

Löpning är ofta smittsamt, dvs löper en hona börjar snart hona nr 2 m.fl. att löpa. Det gäller att försöka begränsa löpen. Avser man ej att ha honan i avel rekommenderas absolut sterilisering. Det är gamla fördomar att en katthona för att må bra skall ha fött en kull ungar innan sterilisering. Rena rama nonsens! Däremot bör hon ha löpt ordentligt minst en gång innan ingreppet. Därmed förstås att hon skall vara ordenligt mogen och utväxt kroppsligt sett. Detta brukar ej skapa problem vad gäller Burmadamer, som oftast startar sin löpning tidigt. Tvärtom skulle man kunna säga.

Dräktiga honor och honor med ungar kan vara stingsliga mot övriga katter eller andra honor med ungar. I och med att kattungar finns i hemmet ökar kattbeståndet och därmed ökar irritationen individerna emellan. Små Burmabarn gör precis som de vill och struntar totalt i tillsägelser från de vuxna, som lätt kan bli sura på varandra istället, eftersom de blivit irriterade av Burmabarnen. Flera kullar samtidigt, en stor kull eller flera kullar med korta mellanrum sänker förstås toleransnivån i hemmet.

Okastrerade hanar, även bröder råkar lätt i luven på varandra. Avser man att ha två hanar ihop, bör man kastrera dem tidigt. I varje fall den ene, men helst båda för att undvika konflikter. Att två avelshanar tolererar varandra tillhör sällsyntheterna, så har man två okastrerade hanar, låt bara den ene gå i avel. Var uppmärksam på minsta tecken till ovänskap och kastrera hellre litet snabbare än planerat.

Bevaka noga en hane som har sin första hona på parningsbesök. Missuppfattar hanen situationen och ej förstår att det är en löphona kan han vilja köra bort honan från sitt revir. Många Burmahonor kan vara fräsiga och mycket ovänliga mot hanen till en början, så man kan förstå om en oerfaren hane missförstår situationen. Så småningom, efter cirka ett dygns vistelse hos hanen, brukar dock löpningen ta överhanden och honan brukar låta para sig. Risk för slagsmål upphör efter att hanen parat honan.

Äger man själv en hona, kan det vara lämpligt att låta hanen para henne först, innan man tar emot honor utifrån. Husets katter parar sig som regel utan problem.

Äger man ingen hona så försök om möjligt få tag i en hona som parats tidigare, och som man vet är relativt ”snäll”. En oerfaren hane kan bli så skrämd av en ”elak” parningshona, att han kanske ej vågar para andra honor sedan.

Ovänskap som har sin grund i hormonerna brukar vara lättast att komma till rätta med, förutsatt att man separerat katterna då en av dem haft ”hormoner i kroppen”. När tillståndet är normalt igen för den anfallande katten kan man försöka få dem sams. Ingen idé tidigare.

 

Förväxling

Det har hänt att två katter, som sitter i ett fönster, och ser en tredje katt utanför, råkar i slagsmål med varandra. De ”tänder snett” och förväxlar kompisen med katten utanför.

Man är ute med sin Burma i koppel på promenad och denna får syn på en främmande katt ute, blir aggressiv mot den främmande katten och senare ”kopplar fel” när den kommer hem och anfaller kompisen i stället.

Låt absolut ingen halvvuxen eller vuxen annan katt komma in i hemmet och träffa dina andra vuxna katter. De kan ”snedtända” och råka i slagsmål med varandra. En kattunge brukar däremot accepteras av vuxna katter. Det är olika hur fort det går, men efter 1-2 veckor med litet fräsande brukar den nya kattungen vara accepterad.

En ensam vuxen katt som alltid varit ensam kan ibland ha svårt att acceptera en kattunge. Speciellt om den ensamma katten är en äldre hona. Hanar har lättare att acceptera en kattunge.

Behåller man en honkattunge i en kull, kan det senare hända att mor och dotter råkar i luven på varandra, när dottern blivit vuxen och också vill bestämma. De kämpar om herraväldet. Denna regel är ej generell, men kan hända med otur.

Ibland hjälper kastrering för att få katterna sams, men ej alltid. Är de för gamla så att beteendet blivit för inrotat eller att ovänskapen har pågått för länge, hjälper kanske inte kastrering.

Vissa Burmor tycks vara ”rasister”. När de är unga tolererar de andra raser, men kan senare i livet börja mobba kompisar av andra raser. Önskar man äga en annan ras förutom Burma, bör man se till att det är en ”tuff” kattras eller ”tuff” individ. Generellt gäller att korthår eller semilånghår med livligt temperament trivs bättre med varandra, då de har mer likartad läggning, men undantag kan förstås finnas. Det beror på de olika individernas läggning.

Har en vuxen Burma varit för ”elak” mot en ny Burmakattunge under dess uppväxttid i det nya hemmet, kan det senare hända att Burmakattungen tar skadan igen, när den blivit vuxen, och ger sig på den andra Burman.

 

Utställningar

Var försiktig med att ha din vuxna Burma i samma bur med kompisen på utställning. Utrymmet kan vara för trångt och sammanblandning med andra katter kan ske, varpå slagsmål kan uppstå. Har du dina katter i samma utställningsbur, var alltid på plats då den ena katten kommer tillbaka efter bedömning och skall in i hemmaburen igen, ty känner ej den andra katten igen den som skall in i buren igen kan den lätt gå till angrepp. Fungerar det fint att ha dem tillsammans skall du givetvis fortsätta att ha dem i samma bur, men var beredd på att du en vacker dag, kan vara tvungen att separera dem i olika burar.

Var försiktig med att sätta ihop en hona med ungar i samma bur. Blir honan stressad kan hon ge sig på ungarna.

Ungdjur från samma hem kan man ha i samma bur, men en kull ungar, som varit åtskilda och bor i nya hem bör ej sättas i samma bur. De känner kanske ej igen varandra.

Sätt ALDRIG ihop en vuxen okastrerad hane med andra katter. Finns löphonor i närheten kan han ta fel och vilja para. Den andra katten har ej en chans att komma undan, varpå slagsmål blir följden.

Likaså bör man vara försiktig med att sätta ihop sina katter i samma transportbox. Det gick kanske bra till utställningen, men de kan vara uppskärrade efter utställningen och råka i luven på varandra vid hemtransporten.

Samma sak, var försiktig när du släpper ihop katterna då ni har kommit hem från utställningen. Tänk på att katterna kan vara uppstressade.

Ett av de svåraste momenten för en katt på utställning är att bli lyft ut ur buren. Ju fler gånger det händer desto svårare för katten. För att underlätta det för katten kan du som ägare lyfta ut den till assistenten, som kommer för att hämta den. Borde vara ett ”måste” för katter, som har litet svårt för utställningar. Katter som har mycket svårt för utställningar skall stanna hemma och vara snälla där. Man kan göra ett uppehåll i utställningsverksamheten och prova senare och se om katten blir bättre.

Man bör utställningsträna en katt som ungdjur flera gånger, så att den blir van vid den stressiga miljön med alla dess dofter och ljud. Det är lättare för ett ungdjur, som oftast är mera obekymrat än en vuxen katt, att vänja sig vid utställningsmiljön. Utställd för första gången som vuxen klarar den kanske ej av utställningsmiljön. Dock bör man tänka på att ju oftare man ställer ut sin katt desto oftare stressar man den, vilket i sin tur kan skapa oro i hemmiljön. En del katter klarar bättre av att ställas ut ofta än andra. Något att tänka på för ”storutställare” med flera katter.

Ju fler allvarliga bråk katter emellan desto svårare är det att få dem sams sedan. Kanske går det inte alls, och man måste omplacera en av dem eller hålla dem åtskilda livet ut.

Har allvarligt slagsmål uppstått, separera katterna, och ge dem en chans att lugna ner sig. Släpp ej ihop dem genast efteråt. Risken är stor att de ryker ihop igen.

Hur snabbt man kan släppa ihop katter efter slagsmål beror på individerna. Från ett dygn till en månad eller längre. När de träffas igen, ha gärna katterna i koppel för att snabbt kunna separera dem, om man märker att de börjar bli aggressiva mot varandra. När man skall sammanföra dem, kan man börja med att låta dem träffas korta stunder under sträng uppsikt efter att de har varit separerade en viss tid. Ha inte för bråttom, var beredd på att det kan ta lång tid att få dem sams. Det går absolut inte att skynda på processen. Har man möjlighet att ta semester och bara arbeta med katterna, är det naturligtvis det bästa.

Försök få den anfallande katten osäker genom att ömka den, stackars dig osv., medan den som blivit anfallen skall ”peppas upp” om möjligt, så att den blir mer säker på sig själv. Försök bevara ditt lugn, ty annars smittar din nervositet av på katterna.

Författare: Ilga Liljenberg

5 kommentarer

Gå direkt till kommentarformuläret

  1. Therese

    Hej.
    Idag har jag låtit min äldsta katthona på 4 år bli kastrerad då hon led av löpningen.
    Jag har en till katthona på 3 år som inte blivit kastrerad och hon är helt vansinnig på sin ”syster”.. Jag får hålla dem i sär men när jag försökte få ihop dem flög lillan på den stora.. Jag är helt förstörd, gråter och mina armar är sönder klösta av lillan då jag slet tag i henne och tog bort henne från min andra katt.. Kommer det bli bättre? Kommer hon att tycka om sin syster igen? De var bästa vänner.. Jag är så rädd :(
    Mvh Therese

    1. Matilda Eriksson

      Hej Therese,

      Det är inte ovanligt att katter råkar i luven på varandra efter en operation. Katten som i det här fallet har kastrerats luktar annorlunda och kanske beter hon sig även lite annorlunda efter sövningen. Sådant är andra katter väldigt känsliga för. Det du först och främst bör göra är att hålla dem åtskilda. Låt dem bo i varsina rum så att de får lugna ner sig och den kastrerade katten måste även få möjlighet att återhämta sig efter operationen.

      När de verkar lugna och ”som vanligt” igen är det bra om du kan sätta galler mellan dem, vanligt kompostgaller fungerar bra som en tillfällig gallerdörr. Det ger katterna möjlighet att känna av varandra utan att kunna börja slåss. Det ger dem också en trygghetskänsla att kunna ha koll på varandra, men veta att de är trygga på sina respektive revir. Allt eftersom de börjar kännas mer bekväma med varandra kan du börja utfodra dem nära varandra. Börja med att utfodra dem så att de kan se varandra genom gallret men med så pass stort avstånd att de ändå kan slappna av och äta. Sedan kortar man ner avståndet ända tills de kan stå och äta bredvid varandra med bara gallret mellan sig. När du har nått den punkten kan du börja släppa ihop dem korta stunder. Det är viktigt att du är med hela tiden så att du kan avbryta eventuellt aggressiva utspel i tid, låt dem inte slåss!. Det är okej att fräsa och morra, men försök att avleda dem så att de aldrig når punkten att de ”vill” börja slåss.

      Det kan ta lång tid, men låt det ta tid. Det är absolut möjligt att få dem att kunna leva tillsammans igen. Det kan underlätta om även den andra katten kastreras då hormoner ibland kan göra det lite svårare med sociala relationer men vad de först och främst behöver är tid. Tid att få börja lära känna varandra på nytt igen.

      Med vänlig hälsning,
      Matilda Eriksson, etolog
      http://www.paleocat.se

  2. Therese

    Hej igen.
    Nu har det vänt till att den stora är förbannad på lillan.. Sessan (den stora och kastrerade) är nu i köket och Curry (lillan) är i vardagsrummet, har ett kompostgaller i dörröppningen men den står inte sä stabilt som jag önskat, har försökt säkra den så gott jag kan.. Curry får inte lov att visa sig för då börjar sessan att ”skrika” och morra.. Curry har lugnat ner sig väldigt mycket men Sessan är jätte arg. Blir det lättare om jag kastrerar Curry också? Blir samspelet lättare mellan dem? Curry blinkar mot sessan och går därifrån när sessan börjar skrika.. Mvh Therese

  3. Matilda Eriksson

    Hej,

    Det är möjligt att Sessan svarar aggressivt pga. rädsla. Slagsmål kan göra katterna chockade och det kan ta flera dagar eller till och med veckor för chocken att lägga sig så var beredd på att det kommer ta tid. Dessutom kan Sessan känna sig otrygg och osäker eftersom operationen i sig har påverkat henne fysiskt. Hon kan ha lite ont och känna sig svag, bara det kan göra att de känner sig hotade. Om Sessan inte kan slappna av när hon ser Curry kan en stängd dörr mellan dem vara att föredra till en början, i alla fall tills Sessan har läkt.

    Jag rekommenderar absolut att du även kastrerar Curry. Det är inte säkert att det kommer hjälpa just nu i den akuta situationen som har uppstått hemma hos dig, men på sikt minskar kastrering absolut risken för att konflikter uppstår.

    Med vänlig hälsning,
    Matilda Eriksson, etolog
    http://www.paleocat.se

  4. Therese

    Hej.
    Ville bara meddela det att nu är allt som vanligt igen :) sessan och curry leker och båda ligger hos mig när jag sover. Jag är själaglad och så lycklig :) tack för dina råd :)
    Mvh Therese

Kommentera

▾ annonser