Tips inför ”förvildade” Tusses ankomst

Fråga:

Hej Maria,

vi tar hand om en hemlös och ”förvildad” katt sedan lång tid (daglig mat och kel samt hemlig boplats). Katten heter Tusse, är ca 12 år tror vi, okastrerad hanne. Tusse har aldrig bott i hus/lgh. Nu har vår egen älskade hona Eja Änglaflarn dött i en sjukdom. Vi vill ta hem Tusse men är mycket oroliga över hur han ska ta det. Vi bor i Göteborg nära Slottsskogen. Många katter i grannskapet. Tusse måste förstås kunna få gå ut och in, och måste ju kastreras. Hur fungerar det på en 12-åring? Han verkar trivas mycket väl med sitt liv men han börjar bli gammal och blir allt mer illa åtgången i slagsmål med andra katter. Tusse är extremt skygg för alla människor utom oss två och en granntant som hjälpt oss. Oss tre tycker han mycket om och är inte alls ängslig. Några tips rörande Tusse?

Stort tack med hälsningar, Eva och Steven

Svar:

Hejsan!

Härlig läsning om Tusse som berört ert hjärta 🙂 Jag tycker att ni är inne på helt rätt spår. Han börjar bli gammal och kanske inte lika kraftfull längre. En kastrering kommer att minska hans ”stridslystnad” eftersom det reducerar revirinstinkten samt längtan efter honorna. Han behöver således inte ge sig in i slagsmål och kommer heller inte vara ett hot gentemot de andra fertila hanarna i området.

Jag tror inte att det är några problem att få honom som innekatt, vet flera stycken om ”ställt om sig”. Det gäller även att stimulera katterna inomhus, kanske lite mer om han är van att gå ute. Fixa med klätterträd, leksaker och andra roligheter så kommer han efter en anpassningstid säkert att klara av detta. Det kanske rent av blir befriande för honom att få komma in, bort från stridens hetta och bara få lata sig, äta gott och få en kelstund när helst han vill.

Ni får prova er fram och ge honom den tid han behöver. Han kan bli orolig eftersom utrymmet blir begränsat men om ni låter honom vara och ger honom en plats där han får vara ostörd, ett ”krypin”, kommer han säkert att acceptera detta. Låt honom komma till er, ibland går det fort och ibland tar det längre tid, allt beroende på individen. Det viktigaste är att inte ge upp 🙂

Lycka till och eloge till engagemanget !!!

Mvh Maria