↑ Åter till Katthistoria

Lodjuret populärast bland våra vilda djur

Lodjursstammen har varit föremål för en viss inventering, och man tror att stammen består av cirka 1 000 djur i Sverige. Lodjuret (Lynx lynx) har ett begränsat utbredningsområde och förekommer mest i Sverige, Finland samt större delen av Östeuropa. I Sverige förekommer det talrikast i södra Norrland. Det är också Hälsinglands landskapsdjur.

Lodjuret har en kroppslängd på 80-130 cm och vikten ligger mellan 18-25 kg. Det viktigaste bytet är hare, men även rådjur ingår i födan. Ett vuxet djur behöver cirka 1 kg kött per dygn. Honan föder 1-4 ungar i maj-juni, vilka följer henne under ett års tid.

Lon rör sig över stora områden, upp till 1 000 kvadratkilometer i södra Norrland. Tre färgvarianter förekommer: kattlo, rävlo och varglo. Lodjur som fötts upp av människor, blir liksom geparder mycket tama och tillgivna.

Skyggt djur
I vilt tillstånd är emellertid lon ytterst skygg. Inte ens personer som tillbringar all sin fritid i skog och mark, säger sig någonsin ha sett vilda lodjur. Någon fast stam finns troligen inte i södra Sverige, men rapporter om enstaka djur har förekommit. Säkra spår, foton e.d. saknas emellertid nästan alltid.

 


Detta frimärke från Albanien har varit det
svåraste att få tag i. Utgivningsår 1962.
Kusin i Sydeuropa
I ytterst begränsat antal förekommer Panterlon (Lynx pardina) i Spanien samt sporadiskt i Portugal. Panterlon är betydligt mindre än det vanliga lodjuret och vikten ligger mellan 10 och 13 kg. Dess päls är mera prickig än fläckig. Bytesdjuren är också betydligt mindre än för lodjuren och utgörs främst av kaniner och skogsfågel. Det är okänt ifall lodjur och panterlo kan hybridisera.

Även släkting ”over there”
I Nordamerika förekommer en variant av Lynx lynx, av amerikanare populärt kallad för Bobcat. Denna är aningen mindre än det vanliga lodjuret, dessutom har det kortare örontofsar. Benämningar jag sett är Felis rufus, men också Lynx rufus. På det i Asien förekommande lodjuret har jag på frimärke sett benämningen Lynx orientalis, men vet ej ifall denna benämning är vetenskapligt korrekt.

 

Dessa frimärken utgivna från Jugoslavien 1954, är troligen världens äldsta lodjursfrimärken. Förutom skillnad i färgnyansen har frimärket t.v. tilltrycket STT VUJNA, med vilket menas att detta frimärke var utgivet för Trieste, som till stora delar tillföll Jugoslavien 1954.
En samling byggs upp
Eftersom jag sedan länge har facinerats av dessa mycket speciella kattdjur, beslöt jag för några år sedan att bygga upp samlingen ”Lodjur på frimärken”. Det borde ju i stort sett bara vara i länder som själva har djuret i sin fauna som gett ut frimärken, var min första tanke. Även om det i stort sett visat sig vara på det sättet, så har exempelvis flera afrikanska länder gett ut lodjursfrimärken, vilket på något sätt känns fel, eftersom lodjur saknas i Afrika. Där finns istället Karakal, också kallad ökenlo, (Felis caracal). Karakalen är betydligt slankare än lodjuret och har även längre svans. Den kan göra upp till 2 meter höga hopp och fånga lyftande fåglar.

En sak jag funderat över, är om man skall ha med frimärken i en utställningssamling, från länder som gett ut frimärken på djur man själva saknar i faunan. Det tål onekligen att tänka på! Har läsekretsen några synpunkter på detta, mottar jag tacksamt dessa.

En orsak varför jag började samla lodjursfrimärken var att mitt nya samlarområde skulle vara greppbart, alltså ej för stort.

Stämplat eller ostämplat?
Min egen samling innehåller både stämplat och ostämplat. Men jag vet samlare som enbart föredrar ostämplat, medan det å andra sidan finns de som tycker att ett stämplat frimärke som ”gjort nytta”, ger dem mera. Är bara motivbilden inte förstörd av en ful stämpel, så tycker jag att ett utställningsblad med både ostämplat och stämplat har sin charm. Det kan faktiskt ge fin balans och mera liv.

Långa serier är motivsamlarens gissel
Efter några års samlande tror jag mig ha fått tag i det mesta inom området, och även om vissa märken har varit både svåra och dyra att få tag i, så har inköpen ändå inte ”kostat skjortan”. Synd bara att motivsamlaren många gånger måste köpa långa serier, där endast ett frimärke är av intresse för samlingen. Å andra sidan blir ju prisbilden bättre om serierna är kompletta den dagen samlingen avyttras.

 

Rumänien är det flitigaste utgivarlandet av lodjursfrimärken med totalt 9 utgåvor. Detta frimärke har utgivningsår 1961.
Världens äldsta lodjursfrimärke?
Totalt har 36 länder hittills bidragit till min samling. Flera av länderna har också gett ut olika lodjursfrimärken. Flitigaste utgivaren är Rumänien med totalt 9 utgåvor, den första från 1956.

Det äldsta frimärket i min samling – troligen det allra äldsta lodjursfrimärket – är från Jugoslavien/Trieste med utgivningsår 1954. Det i särklass svåraste frimärket att få tag i, var dock en utgåva från Albanien med utgivningsår 1962. Jag vet inte hur många samlare och handlare jag frågade med negativt resultat, innan en vänlig samlare via en radannons ordnade frimärket till mig. Gissa om jag blev glad!

Olika tryckmetoder
Eftersom jag kommit i kontakt med frimärken från många olika länder i mitt sökande efter lodjursfrimärken, är det intressant att studera olika tryckmetoder.

Sverige och Tjeckoslovakien (med 2 respektive 3 lodjursutgåvor) håller som alltid högsta klass med sina ståltryck utförda frimärken. Ett av de tjeckiska är dock tryckt i offset. Även Kanada har gett ut ett lodjursfrimärke utfört i ståltryck, vilket gläder en ”gammal” grafiker. Ett plus alltså för dessa länder vad gäller det hantverksmässiga utförandet. På det utseendemässiga planet finns det dock så många godbitar, att det är svårt att framhålla något särskilt frimärke.

Helsaker, stämplar och FDC
Endast frimärken i en samling – hur vackra de än är – blir till slut för enahanda. Därför har jag också kompletterat med en del intressanta helsaker, kuvert och stämplar till området i fråga. Här finns dock mycket kvar att göra, men just sökandet och glädjen att finna något objekt till samlingen är kanske det roligaste med vår hobby.

Under tiden uppbyggnaden går vidare, kan jag bara konstatera att min lodjurssamling på frimärken inte bara skänkt mig skönhet och samlarvänner, utan också kunskap om ett ovanligt djur som vi skall vara rädda om.
Text: Peter Larsson, Nordisk Filateli.

Kommentera

▾ annonser