Siamesen är en av de äldsta orientaliska kattraserna och man tror att den härstammar från Thailand (tidigare Siam). Där kallades den däremot för ”kinesisk katt” och förekom redan under 1300 – talet enligt gamla böcker.
I Thailand ansågs siamesen som mycket värdefull. Där fick den bo i templen och klostren för att den ansågs som kunglig. Om man fick en siames som gåva hade man fått det finaste som fanns på jorden. Blev man avslöjad med att stjäla en, bestraffades man med döden! Till Sverige kom de första siameserna först i början av 1900 – talet då Prins Wilhelm fick två stycken som gåva av kungen och drottningen av Siam. Dessa placerades på Skansen där de snart avled. Vårt svenska klimat blev för mycket för den temperaturkänsliga rasen. Under årens lopp importerades fler siameser och de ökade så småningom i antal. De blev mycket populära kring 1950-talet och för att mätta efterfrågan så parades de hur som helst med varandra. Detta resulterade i en kvalitetsförsämring och siameserna fick ett rykte om sig för att vara argsinta och opålitliga, vilket dom ju faktiskt var.
Genom ett målinriktat avelsarbete lyckades man att komma till rätta med de här problemen och siamesen är återigen en stabil katt med ett underbart temperament. Tyvärr är ett rykte, som en gång uppkommit, svårt att bli av med. Många tror än idag att de är ilskna och ”överfaller” alla.
Siamesen finns i 20 olika färgvarianter och karakteristisk för rasen är maskfärgen, d.v.s. deras färg är begränsad och endast utfärgad på de kallaste delarna av kroppen. Detta innebär att ansikte, tassar, öron och svans bär färgen medan kroppen ska vara ljusare. De föds helt vita, för att inom loppet av några dagar utveckla maskfärgen som varierar från ljust till nästan svart.
Bland de vanligaste varianterna kan nämnas: brunmaskad, chokladmaskad, blåmaskad och lilamaskad. Lite ovanligare är: röd- och cremémaskad. Det finns även sköldpaddmaskade och tabbymaskade varianter. Sköldpaddmaskade har fläckig maskfärg medan de tabbymaskade har randig. En kombination av de tabby- och sköldpaddmaskade utgör de sköldpaddtabbymaskade.
Siamesen ska ha en lång, smäcker och muskulös kropp på höga eleganta ben med ovala tassar. Bakbenen ska vara något högre än frambenen. Huvudet ska vara långt och triangelformat med rak profil, stora luftiga öron, lågt satta på en rundad topp. Orientaliskt snedställda, gärna mandelformade ögon, med intensivt djup blå färg. Svansen ska vara lång och pisklik utan ”knick”. Pälsen ska vara kort, tätliggande, glänsande och silkeslen.
Siamesen anses, inte utan skäl, vara katternas furste. Det är verkligen något speciellt över dens graciösa och eleganta hållning. Den blå blicken och den utsökta pälsfärgen på den muskulösa, långsträckta kroppen kan inget annat än att bidra till det aristokratiska intrycket. Tidigare fann man endast siamesen i förmögna hem. Idag har den blivit demokratiserad och förekommer över hela världen. Men den har i alla fall fått behålla sin stolthet och grace, värdig en kunglig furste.
Framgångsrik avel
Siamesens utveckling, utseendemässigt, kan te sig extrem. Men man måste vara medveten om att utvecklingen trots allt har pågått under en mycket lång tid. Det finns andra raser, där det gått betydligt fortare med många oönskade egenskaper som följd.
Förr i tiden var det oerhört vanligt att siamesen var behäftad med defekter som svansknick och skelögdhet. Detta förekommer än idag, dock ej i någon stor utsträckning. I Thailand, där siamesen är ett frilevande djur, anser man att de både ska ha knick och skela – för att kunna kallas äkta.
När det gäller övriga förekommande defekter finns det ingen som är specifik för rasen. Man kan råka ut för sternumkrokar, navelbråck samt hjärtfel, precis som på alla andra raser. Även uppfödare som väljer sina avelsdjur med omsorg, kan ha otur. Siamesen ligger på tionde plats på listan över de mest populära raserna i Sverige. Trots detta är det sällan man får tillfälle att se en. Utställningsintresserade kategori IV-ägare syns allt mer sällan, uppfödare av rasen är långt ifrån överflödiga och avelshanarna är relativt få. Kattungarna säljs oftast till familjer som enbart önskar dem för sällskap. Inget ont i det, men det hade inte skadat om fler hade visat intresse att propagera för rasen. Med andra ord, de svenska hemmen vimlar av utmärkta exemplar för avel och utställning, men används sällan för detta ändamål.
Lika som bär
Om man ser till rasen i utställningssammanhang, tillhör siamesen kategori IV, d.v.s. ”Orientaliska korthårsraser”. I kategorin ingår även oriental, balines och javanes. De två sistnämda är utrustade med lång päls. Dock inte i samma utsträckning som en norsk skogkatt. Bortsett från pälsen, gäller siamesens standard på balinesen och orientalens på javanesen. Det som skiljer ORI/JAV och SIA/BAL åt, är kropps- och ögonfärgen.
ORI/JAV har fullfärgad kropp och finns i närmare 150 färgvarianter. I motsats till SIA/BAL som har djup blå ögonfärg, skall ORI/JAV ha en intensiv gräsgrön färg.
Utöver de redan nämda har kategorin en något annorlunda ”ras” att erbjuda. Det är den vitmaskade siamesen Foreign White. Inom SVERAK räknas den som siames, medan Independent-förbundet låter den tävla som en egen ras. Den är helt vit med blå ögon. Standard- och temperamentsmässigt är den identisk med siamesen.
Man kan och tar ofta hjälp av siamesen, i sina avelsprogram för de andra raserna i kategorin. Maskade avkommorkallas då utfall resp. varianter i långhårsaveln.
En gång siames – alltid siames
Bestämmer man sig för att skaffa en siames eller en ras bland dens ”kusiner”, bör man redan från början veta att man tar sig an en ny familjemedlem som med sitt nyfikna sätt kommer att fungera som en svans, i många år framöver.
Siamesen anses av många, vara den mest intelligenta kattrasen. Den kan utan några större problem lära sig att sitta fint och apportera leksaksmöss och den älskar att gå i koppel. Om man av misstag har stängt dörren intill rummet där den befinner sig, öppnar den själv ! En siames i hemmet kommer att ge oförglömliga, härliga stunder med många skratt. Den kan visa svartsjuka om man ägnar sig åt något annat djur eller människa, när den har bestämt sig för att det är dens tur att bli ompysslad och klappad. Den kommer att vilja vara med på ett hörn, alltid och överallt. Får den inte möjlighet till detta, klagar den omedelbart med sin speciella röst. Har man fler än en, måste man bereda plats åt samtliga, både i knät och i sängen.
Den är mycket älsklig och otroligt tillgiven, ibland rent ut sagt påträngande. Det finns raser som är betydligt mer aktiva, även om man ofta hör att de orientaliska raserna är något åt det överaktiva. Att dom jämt har nya projekt på gång, är något man måste räkna med. De är precis lika busiga som siamesen i Disney´s Aristocat, ser ut att vara.
Har man fått äran att träffa en i dens hemmiljö är det oftast ”kört”, antingen åt det ena eller andra hållet. Uppfattar man deras sätt som en tjusning och utökar familjen med en, vill man sällan eller aldrig ha någon annan ras. Det är helt omöjligt att beskriva i ord! Det finns många perserägare som smälter i ett hem med siameser, tro det eller ej.
Man skall ha respekt för katter, oavsett ras, men det finns ingen anledning att vara rädd. Speciellt inte för siamesen och dens släktingar. Det finns undantag, dock väldigt få. Släng allt skitsnack om rasen på tippen, det var då – inte nu.
Har man redan en eller flera, lär man sig inget här. Har man precis köpt en, eller tänker göra, vill jag bara säga: Det kommer med all säkerhet att bli en oförglömlig tid för Er med siamesen – Katternas Furste.
Texten kommer från Cecilia Bengtsson – S* Fursten’s Siam Cattery.
Katt.nu har fått enskilt tillstånd att kopiera denna text.
I del 6 kan du läsa ”Rashistoriken om Russian Blue”.
