Tillbaka till Katthistoria

Kattdjur som jägare i människans tjänst

Jakthundar har vi alla hört talas om, men finns det verkligen jaktkatter? Jodå, både geparder och karakaler dresseras av en del jägarstammar till goda jaktkamrater!

Gepardens hals och ben är påfallande långa, nästan hundliknande. Huvudet förefaller också litet i förhållande till kroppen. Detta graverade frimärke är från Mauretanien.
Anledningen till att man tämjer dem är först och främst djurens nedärvda rovdrift och dess jaktegenskaper, men också det faktum att gepard och karakal, liksom lodjur, är de enda vilda kattdjur som blir pålitligt tama. Det märkliga är att de båda förstnämnda mycket snabbt anpassar sig till människan, även om de fångas som vuxna djur.

Jordens snabbaste däggdjur
Geparden (Acinonyx jubatus) är ett utpräglat stäppdjur som mest förekommer i Afrika och sydvästra Asien. Den har en längd på 110–135 cm samt en maximal vikt på 65 kg. Bland annat i Afrika och Indien används tama geparder vid jakt. Dess snabbhet är enorm och den kan exempelvis springa ifatt flertalet antiloper. Man tror att geparder kommer upp i en hastighet av 110 km/tim, men de måste fånga bytet före 400–500 meter, därefter avtar krafterna. De som sett en gepard på nära håll i full fart, säger sig aldrig ha sett något mera ”häftigt” än när den sveper förbi som ett gult streck!

Frimärke från Sydafrika som visar jordens snabbaste däggdjur. Gepardens uthållighet är dock ganska dålig, vilket en del jägare löst på så sätt att geparden får sitta på hästryggen (!) tills bytet är inom synhåll, varefter den släpps.
Mindre god trädklättrare
Geparden skiljer sig på två punkter från övriga kattdjur. Dels har den rund pupill, och dels kan inte klorna dras in helt och hållet, vilket gör att de nöts trubbiga. Därför är geparden en mindre god trädklättrare. Den kan dock röra sig uppför lutande trädstammar och bland trädens lägre grenverk. Födan består mest av antiloper, impaler samt gaseller. Men givetvis är kosten mer varierad än så, och ges bara tillfälle så ingår även fågel samt mindre däggdjur i födan. Som stäppdjur undviker geparden tät skog och jagar företrädesvis om dagen.

Sår kan betyda svält
I vissa avseenden är emellertid geparder ömtåliga. Även mindre sår på ben eller trampdynor kan medföra att de förlorar sin sprinterförmåga och följaktligen svälter ihjäl.

Honan föder svarta ungar
Gepardhonan har en dräktighetstid av 91-95 dygn och föder i genomsnitt tre ungar. Dessa är upp till tre månaders ålder svarta, vilket förmodligen är någon form av kamouflage.

Kungsgeparden en variant
En variant är den s.k. kungsgeparden, vars päls är mera randig än fläckig. På grund av jakt och miljöfaktorer har gepardbeståndet på sina håll minskat betydligt.

Ökenlo
I torra områden i Afrika, men även från Mellanöstern och österut till Indien, påträffas karakal (Felis caracal äv. Lynx caracal) också kallad ökenlo. Man kan alltså säga att karakal och gepard har ett ganska likartat utbredningsområde. Karakalen är något mindre än det största av de europeiska lodjuren och har en längd av 75–100 cm samt en maximal vikt av 20 kg. Svansen är längre än hos lodjur och har en längd av 25-30 cm. Kroppsbyggnaden är också mycket slankare än hos lodjur. Pälsen är sandfärgad och de mörkfärgade öronen har långa svarta tofsar. Karakal betyder förresten svartörad på turkiska.

Fenomenal jaktteknik
Med sina långa ben är också karakalen ett mycket snabbt djur och kan lätt löpa ifatt åtminstone mindre antiloper. Dess otroliga snabbhet då de fångar flygande och lyftande fåglar är omvittnad. En karakal sågs en gång smyga på en flock duvor. Innan dessa ens hade hunnit lyfta, hann karakalen med att slå ett 10-tal, varefter den med ett två meter högt hopp lyckades fånga ytterligare en lyftande fågel. Dessa egenskaper samt att den av rätt människor lätt låter sig tämjas, har gjort att karakaler dresseras och används bland annat vid fågeljakt.

Jagad för pälsens skull
För sin vackra päls skull, har karakalen på sina håll jagats hänsynslöst och på vissa ställen har antalet decimerats kraftigt. Honan föder i genomsnitt 3 ungar efter en dräktighetstid av 70-78 dygn.

 


Indiska jägare med jaktdresserad gepard och karakaler.
Kattdjur på frimärken
Har man för avsikt att samla samtliga kattdjur komplett som finns på frimärken, bör man tänka sig för mer än en gång, eftersom kattdjuren omfattar nära 40 arter. Samlarområdet är visserligen både lärorikt och intressant med många tjusiga frimärken, men det är också ett brett område med mycket utgåvor. En samling kattdjur bör ju även innehålla exempelvis stämplar och helsaker, och tar man på sig för mycket är risken att man tröttnar alltför stor. Därför har jag personligen specialiserat mig på de europeiska lodjuren Lynx lynx och Lynx pardina.

 

Geparden är det enda kattdjur som inte kan dra in klorna. Frimärket är från Haute-Volta, det franska namnet på Övre Volta, från 1985 Burkina Faso. 
Samla efter eget behag
De flesta samlare vill naturligtvis ha sitt samlarområde så komplett som möjligt. Gör man sig däremot kvitt idén att allt skall vara komplett, så skulle man ju i en kattdjurssamling kunna nöja sig med några frimärken av varje djur. I det fallet tycker jag man först och främst bör utesluta länder vilka gett ut frimärken på djur man själva saknar i faunan. Ostämplat eller stämplat är självfallet en smaksak. Motivsamlaren bör dock tänka på att en ful stämpel inte bör få störa motivet. Däremot tycker jag inte man skall blanda ostämplat och stämplat i en och samma serie. Men givetvis kan också detta vara motiverat, om det är enda möjligheten att visa en svår serie helt komplett. Det är ju trots allt bättre med en ”blandad” serie än ingen alls! En och annan självutnämnd ”expert” skulle kanske fnysa åt sådant, men flertalet betraktare är säkert så flexibla i sitt tänkande att de kan ta till sig helheten. Jag vill understryka att detta är personliga reflektioner. Det finns redan tillräckligt med pekpinnar och ”tyckande” om hur man skall samla och inte samla. Skall nya samlare inte skrämmas bort från hobbyn, är det viktigt att man respekterar att det finns andra som inte alltid tycker som en själv. För precis som kattdjuren så bör väl frimärkssamlarna också få vara individualister?

Lämna ett svar