↑ Åter till Kattgenetik

Del 9 – Kattgenetik – Polygener

Huvudgener och polygener
Många av de gener vi hittills behandlat har varit begränsade till ett locus med två eller flera alleler, där respektive allel kännetecknas av olika utmärkande karakteristika som nedärvs som väl definierade egenskaper. En solidsvart katt (genotyp aa) skiljer sig klart från en katt som är agouti (genotyp A-) och visar någon mönstergen t.ex. bruntabby. Dessa gener, A och a, kallas huvudgener.

Det finns dock färger inom vilka det förekommer en stor variation i uttrycket. Kattens färg kan vara mer eller mindre mörk, kattens storlek kan skilja, liksom pälskvalitén. Exempelvis kan en röd katt kan vara allt från det mörkaste mahognyröda till ganska blekt gulröd, utan att övergå i creme. Motsvarande variation kan ses avseende pälskvalitet. En långhårig päls kan vara allt från perserns oerhört täta långa päls till den nästan korthåriga balinesen. Perserna har en päls som har alla tre hårlagren, men där man selektivavlat i minst 100 år på en mjuk tjock päls med mycket underull. Balinesen härstammar från siamesen där man lika länge har selektivavlat på en extremt kort, mjuk och glansig täckhårspäls med nästan ingen underull. Balinesen har därför samma egenskaper på sin långa päls, som den korthåriga siamessläktingen. Läs gärna mer om de olika pälsvarianterna i Kattgenetik del 8.

Dessa variationer i uttryck kan ses som en gradient från en ytterlighet till en annan och visar alltså en kontinuerlig variation. Denna variation är till viss del ärftlig (men ibland också miljöorsakad) och regleras av många små gener, som var och en ger ganska liten effekt, men som tillsammans ger stor effekt. Dessa gener kallas polygener (poly = många). Eftersom de är många och ofta sitter på olika kromosomer kan man inte direkt bedöma nedärvningen av dem utan effekten blir ”blandad”.

Polygener kan grovt sett delas upp i två grupper, en grupp som visar effekt i sig själva utan några huvudgener och en grupp som modifierar huvudgenernas uttryck. Egenskaper som storlek och kroppsform regleras av den första gruppen och egenskaper som färgnyanser och pälsars kvalitet etc. regleras av den andra gruppen.

Polygener måste alltså förekomma i en större mängd för att visa sin effekt. Varje gen ger en liten effekt, när denna gen adderas till andra gener av samma typ ökas dess inverkan på en egenskap i en viss riktning. Man talar också om modifierande gener eller kvantitativa gener.

Plus- och minuseffekter – att förstärka eller försvaga en egenskap
Det är lättast att tänka sig att polygener har plus- och minuseffekter på vissa egenskaper. En pluseffekt kan förstärka en egenskap och en minuseffekt kan försvaga den.

Låt oss återgå till exemplet med röda katter som nämndes i det inledande avsnittet. Variationen i färgintensitet kan ses som en kontinuerlig gradient från mahognyröd till blekt gulröd (se bild), där den blekt gulröda katten har minuspolygener och den mahognyröda katten har pluspolygener för röd färg. I en parning mellan dessa två katter skulle kattungarna få en färg som ligger någonstans mittemellan de båda föräldrarnas färger. Om två av dessa kattungar skulle paras skulle deras avkomma kunna få hela variationen i röd pälsfärg.


Färgintensiteten hos röda katter
Om man delar upp röd färg i olika grader av rött, skulle man efter ett stort antal kullar efter dessa katter få en fördelning i färg hos kattungarna som visas på bilden ovan. Bilden visar således sannolikheten för färgintensitet hos kattungen. De flesta blir intermediära, men en del kan även få någon av ytterligheterna, den blekt gulröda eller den mahognyröda färgen. Man diskuterar för närvarande även betydelsen av generna i B-locus på färgnyansen av pigmentet phaeomelanin, dvs det pigment som ger rött, creme m.fl. En del hävdar att det är skillnad i färgnyans på röda katter utifrån genotyp i B-locus. Röda katter med genotyp BB, Bb och Bbl anses vara mörkare än bb och bbl som i sin tur anses vara mörkare än katter med genotyp blbl. Detta är dock inte helt klarlagt.

Rufism
En grupp polygener som spelar stor roll i kattaveln benämns rufism. Denna grupp reglerar om färgen ska bli varm eller kall i tonen. Om man tänker sig en viltfärgad abessinier som är mycket varm i tonen kan den ha t.ex. 10 plusgener för rufism, medan man på en mycket kall silvertabby kanske har 10 minusgener för rufism. Skulle man korsa dessa två skulle avkomman få 5 plus- och 5 minusgener och bli mittemellan. Skulle man sedan para dessa avkommor i flera led skulle man få ett varierat utfall av varma och kalla pälsar oberoende av grundfärgen, t.ex. silvertabby med mycket rufism och således varm i tonen eller kallgråa viltfärgade abessinier. Se även exemplet ovan angående färgintensiteten hos röda katter. I detta sammanhang kan det vara värt att nämna att det på utställning, för vissa raser och vissa färger, kan vara ett ”fel” att ha för mycket respektive för lite rufism.

Wb-locus
Detta locus omnämns endast kortfattat och med viss tveksamhet i Roy Robinsons bok Genetics for Cat Breeders. Teorin om Wb-locus är dock vetenskapligt publicerad. Men Wb-locus styr inte hela variationen i färgintensitet inom chinchillagruppen. Polygener bidrar sannolikt också till variationen. Boken Robinson’s Genetics forCat Breeders & Veterinarians.  är en omskriven upplaga av Robinsons bok. I den står det att man anser att polygener kan vara hela förklaringen till alla chinchilla och shadedkatter.

Polygeners effekt och betydelse vid avel/Selektivavel

Olika polygengrupper har olika effekter på de skilda huvudgenerna och ofta har de mer effekt på de recessiva mutantanlagen än på viltformerna.

All avel bygger på att man försöker öka och ansamla många polygener för att få en viss effekt som man eftersträvar. Lyckas man bra får man en ojämn kull med en unge som är betydligt bättre än föräldrarna och någon som är betydligt sämre. Den bättre ungen för aveln framåt.

När vi avlar för att få önskade färg- och pälskvaliteter så anrikar vi polygener för de önskade egenskaperna. Ett lysande exempel är som nämndes i Kattgenetik del 8 skillnaden i pälskvalitet på perser och balines, där man hos den förra har anrikat plusgener för lång tjock päls och hos den andra minusegenskaper för samma päls, båda har genotyp ll. Ett annat exempel är vitfläckighetens olika utbredning baserat på Ss och SS. (Läs mer om vitfläckighet i artikeln ”Kattgenetik 7- Vit färg och vitfläckighet”.)

Polygener medför att det finns en stor kontinuerlig variation för många egenskaper, vilken man kan påverka med selektiv avel. Detta förutsätter dock att man har tillräckligt stort material att selektera ifrån och att katterna inte är alltför nära besläktade med varandra och därför bär samma anlag.


© Lottie Lundgren 

Källor:
* Genetics for Cat Breeders, 3rd edition, Roy Robinson, Butterworth-Heinemann, ISBN 0-7506-3540-1.
* Robinson’s Genetics for Cat Breeders & Veterinarians, 4th edition, Carolyn M Vella, Lorraine M Shelton, John J McGonagle, Terry W Stanglein, Butterworth-Heinemann, ISBN 0-7506-4069-3.
* Katten i fokus, Ylva Stockelberg, Natur och kultur, ISBN 91-27-05879-4.

Kommentera

▾ annonser