Detta avsnitt i kattgenetikserien kommer vi att ägna åt några av de gener som reglerar pälsens typ och längd och ger upphov till de olika pälsvarianterna.
Pälsen
Katten har en av däggdjurens hårtätaste pälsar med flera hårstrån i varje hårfollikel. Hårstråna växer i faser och under tillväxtfasen växer de 250-300 mikrometer per dag. När hårstrået når sin fulla längd växer det inte mer utan går in i en vilofas för att så småningom stötas ut. Katten fäller sin päls i ett mosaikmönster över hela kroppen. De flesta katter fäller året om, men beroende på skillnader i dagslängd och temperatur kan hårfällningen öka eller minska.
Kattens päls är uppbyggd på samma sätt oavsett pälstyp – korthårig som långhårig. Den består av tre olika sorters hår, som kan variera i mängd och längd. Pälsen består överst av täckhår, som är relativt jämntjocka, men spetsiga i toppen. Under täckhåren finns ytterligare två lager, en mellanpäls med karaktäristiska hårstrån, som har en ansvällning under spetsen samt ett ”knä” (som på engelska heter awn hairs, finns inget svenskt namn), och underullen som består av jämntjocka lite vågiga, tunna hårstrån.
|
|
|
| TÄCKHÅR De längsta hårstråna, raka och relativt jämntjocka, slutar i en spets, har fullständig utfärgning (ger katten dess huvudsakliga färg). | MELLANPÄLS ”AWN HAIRS” Något kortare än täckhåren, har en ansvällning nedanför spetsen och ofta en böj vid nedre delen av ansvällningen, tunnare, sprödare än täckhåren och tillspetsade. | UNDERULL Korta, tunna, jämntjocka och ofta svagt vågiga hårstrån. |
Täckhåren och mellanhåren bildar tillsammans kattens överpäls, och denna utgör ett mekaniskt skydd mot yttre påfrestningar samt har en sorts känselfunktion. Underullen är till för att katten ska hålla värmen.
Det är i täckhårspälsen som det fulla uttrycket av färggenerna ses, medan de undre lagren är mer enfärgade. Katter har också känselhår, som är kraftiga täckhår, men som växer ensamma i sina hårfolliklar. Känselhåren är morrhåren samt de långa håren över ögonen och på baksidan av frambenen.
De olika typerna av kattpälsar som olika raser har beror på förhållandet mellan dessa hårlager eller avsaknad av något av lagren. Beroende på hur stor andel av de olika hårlager som förekommer kan man få en mjukare eller strävare päls.
Även inom en ras kan pälsen variera en del, och således vara mer eller mindre rastypisk. Persern har t ex extra mycket underull och mycket lite täckhår som tynger ner pälsen. Hos vissa korthåriga raser vill man ha en mycket tätliggande päls, t ex hos burmor, och dessa saknar då mer eller mindre underull.
Läs även artikeln Kattfakta 3 – Kattens päls, fällning och tovor.
Långhår
Långhåriga katter har varit kända sedan många hundra år. Lång päls orsakas av en recessiv gen som påverkar alla tre hårlagren.
L = Ger normal pälslängd, fullständigt dominant över nedanstående, (viltform).
l = Ger lång päls, fullständigt recessiv till ovanstående, (mutant).
Kort päls är således dominant över långhårig päls. Detta medför att om en katt har ett anlag för kort och ett för långt hår, så blir katten korthårig (ev. halvlånghårig). Två korthårskatter kan därför få korthårig och långhårig avkomma, medan två långhåriga katter endast kan få långhårig avkomma.
Långhårsgenen finns hos många kattraser med väldigt olika pälskvaliteter. När man ser närmare på och jämför pälsen hos en perser och en balines kan man knappast tro att deras pälsar är orsakade av samma gen, men så är fallet. Perserna har en päls som har alla tre hårlagren, men där man selektivavlat sedan minst 100 år på en mjuk tjock päls med mycket underull. Balinesen härstammar från siamesen där man sedan lika länge har selektivavlat på en extremt kort, mjuk och glansig täckhårspäls med nästan ingen underull. Balinesen har därför samma egenskaper på sin långa päls, som den korthåriga siamessläktingen.
En exotic har en extremt lång korthårspäls och de flesta exotic har längre pälsar än balineser, trots att de förra är korthårskatter och de senare är långhårskatter. Skillnaden syns på svansen som alltid är plymformad hos långhårskatter.
De övriga långhårskatterna har varierande längd och fördelning mellan hårtyperna, som t.ex. den norska skogkatten som ska ha mycket kraftiga och lite hårda täckhår jämfört med birman som har en silkig, mjuk, något kortare, men tät långhårspäls.
Akaroas Bergtora en tigrerad svartsköldpaddsfärgad norsk skogkatt.
Ägare: Cinax’ Ragdoll & norska skogkatter.
Cornish rex
På 50-talet upptäcktes den första rexkatten i England. Genom korsningar kom man snart fram till att det rörde sig om en recessiv gen.
R = Ger normal päls, fullständigt dominant över nedanstående, (viltform).
r = Ger lockig päls, avsaknad av täckhår (utom morrhår), kortare och tunnare ”awn hairs” och ullhår, recessiv, (mutant).
Cornish rex har en mycket mjuk, vågig, ibland lockig päls. Morrhåren är böjda eller lite krulliga. Cornish rex går att kombinera med långhår och man får en långhårig rex med samma lockar, dock ibland med lite ”risigt” utseende.
En familj med cornish rex från Racer Donnans uppfödning. Mamma är blå Racer Donnans Adina, pappa svart S*Vågen´s Elvis Presley, ungar främre Racer Donnans Baloo och bakre Racer Donnans Bagheera. Racer Donnans Bella Notte saknas på bilden.
Devon rex
På 60-talet upptäcktes en annan lockig katt i England. Katten parades med avkommor av den förstnämnde rexkatten och till uppfödarens förvåning blev alla kattungarna släthåriga. Flera parningar gjordes, men gav alla samma resultat. Den lockiga pälsen orsakades således av en helt annan recessiv gen i ett annat locus.
Re = Ger normal päls, fullständigt dominant över nedanstående, (viltform).
re = Ger lockiga hårstrån av alla tre typerna, hårstråna är dock kortare och tunnare, morrhåren bryts ofta av och växer sällan ut igen, recessiv, (mutant).
Devon rex har också en lockig päls, som framför allt på de tidigare exemplaren var lite mer ”plyschig” än cornishpälsen. Den känns ibland också lite strävare på rygg och svans på grund av förekomsten av täckhår. Devon rex har också en tendens att få hårlösa partier på hals och buk, ibland permanent. Hårlösheten varierar mellan olika individer och det finns en del som blir nästan alldeles nakna. Man tror att det finns andra gener som påverkar detta och som nedärvs oberoende av re-genen.
S*Oppigården’s X-Ettan en röd devonrexhona. Ägare: S*Peavey’s. Devon rex.
Om man korsar en homozygot cornish rex, rrReRe, med en homozygot devon rex, RRrere, så bli avkomman heterozygota i båda loci, RrRere, och således släthårig. Låt oss titta på utfallet i en parning mellan två heterozygota avkommor.
EXEMPEL 1 – Två släthåriga katter heterozygota i både R- och Re-loci.
Släthåriga katter med genotyp Rr Rere ger: R Re, R re, r Re, r re.
| Gameter hos honkatt | Gameter hos hankatt | ||||
| R Re | R re | r Re | r re | ||
| R Re | RR ReRe= släthår | RR Rere= släthår | Rr ReRe= släthår | Rr Rere= släthår | |
| R re | RR Rere= släthår | RR rere= Devon rex | Rr Rere= släthår | Rr rere= Devon rex | |
| r Re | Rr ReRe= släthår | Rr Rere= släthår | rr ReRe= Cornish rex | rr Rere= Cornish rex | |
| r re | Rr Rere= släthår | Rr rere= Devon rex | rr Rere= Cornish rex | rr rere= dubbelrex | |
Resultatet blir släthåriga katter, cornish rex, devon rex och ”dubbelrexar”. Den sistnämnda skulle sakna täckhår, morrhår och ha en ännu mjukare päls än en cornish rex. Enligt Roy Robinson har en sådan katt bekräftats med mikroskopiska undersökningar av pälsen, men tyvärr inte med testkorsningar. Sannolikt finns det i Sverige i dag både cornish och devon rexar som är heterozygota för det andra anlaget eftersom man korsade raserna på 60-talet och flera avkommor till heterozygota rexar har importerats till Sverige.
German rex
En tredje variant av rex upptäcktes i Tyskland 1951. Katten som var en honkatt var flera år gammal och anses kunna vara den första rexkatten i Europa kronologiskt sett. Pälsen var mycket mjuk, vågig, lite lockig och morrhåren böjda, lite krulliga. Experiment visade snart att anlaget nedärvdes recessivt. Den mest intressanta upptäckten gjordes först flera år senare då några katter exporterades till USA. Vid korsningsförsök mellan cornish och german rex fann man att dessa två rexar var identiska då rexkattungar föddes. Pälskvaliteterna är dock lite olika, säkert beroende på att tyska huskatter och engelska har lite olika pälsar. Man har därför valt att hålla raserna isär trots att de orsakas av samma gen.
Oregon rex
En av de mest intressanta av de amerikanska rexvarianterna är oregon rex som fått sitt namn från sin ursprungsplats. Denna rex upptäcktes 1959 och avel bedrevs senare av ett gäng entusiaster. Vad som är intressant är att parningar mellan oregon rex och cornish rex liksom devon rex ger släthåriga kattungar. Detta tyder på att det finns minst tre olika rexvarianter.
Ro = Ger normal päls, fullständigt dominant över nedanstående, (viltform).
ro = Ger lockig päls, recessiv, (mutant).
Om oregon rex fortfarande finns i dag vet jag inte. Mycket lite finns skrivet om rasen.
Selkirk rex
Ytterligare en rexkatt hittades i Wyoming, USA på 80-talet. Denna katt hade mycket mjuk, tät och vågig eller lite ”plyschig” päls. Mikroskopiska undersökningar av pälsen visar att hårstråna är kortare och tunnare än normalt. Såväl täckhår som ”awn hairs” saknas, vilket kan förklara den plyschmjuka pälsen. Långa tunna täckhår och ”awn hairs” kan dock hittas på svansen. Morrhåren är korta och krokiga. Korsningsförsök visade att denna rextyp nedärvs dominant.
Se = Ger vågiga, tunna, smala ullhår, täckhår saknas och awn hair hittas bara på svansen, morrhåren är korta och krokiga, fullständigt dominant över nedanstående, (mutant).
se = Ger normala hårstrån, recessiv, (viltform).
Selkirk förekommer både i en korthårig, Se-L-, och en långhårig variant, Se-ll.
Andra rexvarianter
Det kan vara av intresse att veta att ytterligare rexvarianter har upptäckts. En av dem i Italien 1951. Lite är dock känt om den italienska rexen förutom att tre kattungar föddes i en kull efter en mor med ”normal” päls. Förmodligen nedärvs detta anlag recessivt. Oregon rex i USA har redan beskrivits. Ytterligare rexvarianter har dock rapporterats från USA. En variant sågs i Ohio 1952 men avlades inte vidare på. Även denna variant anses ha uppstått genom ett recessivt anlag då flera rexkatter föddes efter föräldradjur med ”normal” päls. En annan variant upptäcktes i Kalifornien 1960. Denna gången en långhårig rex. Resultaten från testparningar med katter med ”normal” päls indikerar att även denna rex nedärvs recessivt. Vidare gav korsningsförsök mellan den kaliforniska rexen och cornish rex släthåriga kattungar.
De nämnda rexvarianterna anses således nedärvas recessivt till ”normal” päls. Detta gäller dock inte alla rexvarianter. Nyligen har man funnit två olika rexanlag som nedärvs dominant över ”normal” päls. Den första upptäcktes i Holland. Detta anlag ansågs dock inte nedärvas fullständigt dominant då katter homozygota för anlaget hade en tunnare och glesare päls än de heterozygota. Den andra varianten är Selkirk rex som beskrivits tidigare i denna artikel. (För repetition av begreppen heterozygot-homozygot läs Kattgenetik 1 – Grundläggande genetik).
Wire-hair
På 70-talet upptäcktes ytterligare en ny pälstyp i USA. Denna päls var strävhårig. Alla tre hårlagen finns, men hårstråna är tunnare än normalt och småkrusiga. Man har inte gjort så många testkorsningar på denna päls så nedärvningen är något osäker, men verkar vara autosomal dominant.
Wh = Ger strävhårspäls, alla hårlagen finns, autosomal dominant, (viltform).
wh = Ger normal päls, recessiv, (mutant).
Hårlöshet – Sphynx
Hårlösa katter har dykt upp på flera ställen i världen: Europa, Amerika, Australien, Afrika. Det har inte genomförts tillräckligt med testparningar för att man säkert ska kunna säga hur hårlöshet nedärvs. Sannolikt finns det två olika, eventuellt tre, loci för hårlöshet, vilka alla anses vara recessiva till normal päls: h, hd och hr. (Jämför med flera olika loci för rex).
Man har korsat devon rex och sphynx, vars hårlöshet orsakas av genen hr. Resultaten tyder på att re och hr kan vara alleler eller att de åtminstone sitter nära varandra på samma kromosom.
Glitter
Hos bengaler har man hittat en egenskap i hårstråna som får pälsen att glittra och skina i starkt ljus. Ju kortare päls desto starkare glittereffekt. Det verkar också som om ljusare färger glittrar mer än mörka. Man har funnit att ”glittereffekten” beror på det finns små luftbubblor i centrum av hårstråna.
Några korsningsförsök har gjorts i USA, men resultaten har inte publicerats och benämningen av egenskapen är något oklar. Den verkar nedärvas autosomalt recessivt. Man anser att anlaget har förts in på bengaler via en ”indiansk mau” som användes mycket vid de tidigaste parningarna.
Källor:
* Genetics for Cat Breeders, 3rd edition, Roy Robinson, Butterworth-Heinemann, ISBN 0 7506 3540 1.
* Katten i fokus, Ylva Stockelberg, Natur och kultur, ISBN 91-27-05879-4.
© Lottie Lundgren
