Del 6 – Vit färg och vitfläckighet

Vit pälsfärg uppstår vid avsaknad av pigment. Det är tre olika anlag som kan ge upphov till vit pälsfärg hos katt. I Kattgenetik del 5 diskuterades albinoanlaget, vilket nedärvs autosomalt recessivt. Detta avsnitt kommer vi att ägna åt generna för dominant vitt respektive vitfläckighet.

Vit färg
Nedärvningen av vit pälsfärg är ganska väl undersökt på katt. Anlaget nedärvs autosomalt dominant. Vit pälsfärg orsakas av att melanin inte bildas i hudens melanocyter – vit färg är således avsaknad av pigment. I ögonen bildas dock melanin, men detta har ett annat ursprung än melaninet i huden. Genen för vit färg medför inte bara pigmentlöshet i hud och päls, utan även olikfärgade ögon samt dövhet hos vissa individer.

EXEMPEL 1 – Vit hankatt homozygot för solidanlaget (aa) med svart honkatt
Vit hankatt med genotyp aaWw ger: W och w.
Svart honkatt med genotyp aaww ger: enbart w.
I korsningsschemat utelämnas A-locus som inte varierar.

Resultatet blir 50 % vita och 50 % svarta kattungar.

Anlaget för vit färg (W) är bara dominant till sin allel w. Det är inte dominant över andra färger. Däremot döljer vit pälsfärg andra färger på så sätt att en vit katt kan vara svart, röd, bruntabby eller vilken annan färg som helst ”under” det vita.

Man säger att vit färg är epistatiskt över andra färger på samma sätt som genotyp aa och svart pigment är epistatiskt över mönstergenerna. Man kan också säga att alla övriga färger är hypostatiska till vitt. Man talar om dominant eller recessiv epistasi. Vit färg är dominant epistatiskt över alla andra färger. Genotyp aa och svart pigment är recessivt epistatiskt över mönstergenerna.

En vit katt kan således få mönstrade kattungar med en svart katt. Låt oss nu titta närmare på detta i ett korsningsschema.

EXEMPEL 2 – Vit hankatt med svart honkatt båda homozygota för tabbymönster
Vit hankatt med genotyp Aat^bt^bWw ger: At^bW, At^bw, at^bW och at^bw.
Svart honkatt med genotyp aat^bt^bww ger: enbart at^bw.
T-locus varierar inte utan är alltid homozygot för tabbymönster (t^bt^b) för både hankatten och honkatten. Men eftersom T-locus och A-locus samverkar tas båda med i korsningsschemat för tydlighetens skull. (För repetition av hur A- och T-locus samverkar läs Kattgenetik 3 – Viltfärg och mönstergener).

Resultatet blir 50 % vita, 25 % bruntabby och 25 % svarta kattungar.

Vitfläckighet
Vitfläckighet styrs via S-locus:

Pigmentproducerande celler, melanocyter, bildas under fosterstadiet i områden nära ryggmärgen och sprider sig utåt, så att hela kroppen är täckt när fosterutvecklingen är färdig. Vitfläckighet kan orsakas av tre olika mekanismer:

• Spridningen över kroppen går för långsamt så att alla områden inte är täckta när fosterutvecklingen är färdig.
• Ett minskat antal områden där melanocyter bildas.
• Melanocyterna fungerar inte i vissa områden.

Spridningen av melanocyterna kan ske i olika grad, vilket gör att graden av vitfläckighet varierar. En katt som är SS är höggradigt vitfläckig och en katt som är ss är helt utfärgad, dvs har inga vita fläckar.

Man anser att olika faktorer påverkar graden av vitfläckighet. Bland annat nämns polygener – kvantitativa gener. Nedärvningen av olika grader av vitfläckighet är dock inte helt klarlagd. (Läs om polygener – kvantitativa gener i Kattgenetik 1 – Grundläggande genetik. Begreppet kommer även tas upp mer utförligt i en kommande artikel).

Olika grader av vitfläckighet Nr 1 saknar vitfläcksanlag och nr 10 är en helvit katt. Nr 2-3 visar typiska partier av vitt på magen, medan nr 4-9 visar en successiv ökning av mängden vitt. De svarta fälten ovan kan vara i vilken färg eller teckning som helst, dock ej vitt.

Vit färg och vitfläckighet
Katter kan naturligtvis vara vita och vitfläckiga samtidigt. Vitt är dock epistatiskt över vitfläckighet liksom över alla andra färger. Det syns således inte på den helvita katten om den samtidigt har anlag för vitfläck. Låt oss nu titta närmare på detta i ett korsningsschema.

EXEMPEL 3 – Svart hankatt med anlag för dilution med vit honkatt med anlag för dilution samt vitfläck. Båda homozygota för solidanlaget (aa).
Svart hankatt med genotyp aaDdssww ger: Dsw och dsw.
Vit honkatt med genotyp aaDdSsWw ger: DSW, DSw, Dsw, DsW, dSW, dSw, dsW, dsw.
I korsningsschemat utelämnas A-locus som inte varierar.

Resultatet blir kattungar i följande färger: vita, svarta, blå, svartvita och blåvita. En del av, men inte alla, de vita kattungarna har dolda anlag för dilution/blått samt anlag för vitfläckighet. En del av de svarta och svartvita kattungarna bär även de på anlag för dilution/blått.

Dövhet
En del vita katter blir döva. Undersökningar har visat att 80 % av blåögda vita och 20 % av gulögda vita katter blir döva. Även vita odd eyed blir döva ibland, liksom katter med höggradig vitfläckighet. Sammanlagt beräknas ca 40 % av alla vita katter bli döva.

Katterna föds inte döva. Istället börjar delar av hörselorganen förtvina vid 6 dagars ålder och är helt förstörda vid 2 veckors ålder, ungefär samtidigt som örongångarna öppnar sig.

I vissa länder är det förbjudet att avla på vita katter. I EU-länderna är det förbjudet att avla på defekta djur och på djur som kan förväntas nedärva defekter. Man behöver dock inte sluta avla på vita katter, men man skall naturligtvis inte avla på döva katter. Det är inte alltid så lätt att veta om katten är döv. Numera finns dock metoder att elektriskt mäta aktiviteten i innerörat för att objektivt utvärdera om en katt är döv eller hörande. Genom en selektiv avel kan man sänka frekvensen döva avkommor efter vita katter. Ska man avla på vita katter bör man para vit med färgad och bara avla på hörande individer. Det finns inga undersökningar som säger att man inte skall para vitfläckigt med vitfläckigt.

Ögonfärg
Nedärvningen av ögonfärger är inte helt klarlagd. Hos vita katter kan ögonfärgen vara gul i olika nyanser, blå eller odd eyed. Den blå ögonfärgen hos vita katter skiljer sig från den hos siameser genom att den är mycket ljusare – vitblå. Dessutom saknas en hinna i ögonbotten i de vitblåa ögonen. Denna hinna kallas tapetum lucidum (den lysande hinnan) och reflekterar ljuset så att det träffar näthinnan en andra gång. Detta medför att katter ser mycket bra även i mycket svagt ljus. Tapetum lucidum orsakar också det starka gröna återskenet i de flesta djurs ögon. De vitblåa ögonen har nästan inget återsken, utan får bara en lite rödare färgton när ljus träffar dem. Hos katter som är odd eyed har det gula ögat tapetum lucidum, men inte det blå ögat. Pupillen i det blå ögat är således alltid lite större än i det gula.

Vit odd eyed

Även höggradigt vitfläckiga katter kan vara blåögda och odd eyed. Det finns också katter med medelhög vitfläckighet som kan bli blåögda. Man ser ibland också vitfläckiga katter med ögon som är melerade i blått och gult.

Foreign White
På 60-talet ville man framställa en helvit katt med mörkt blå ögon, som hörde normalt. Man korsade gulögda hörande vita huskatter med siameser. Efter några generationer hade man en helvit katt, dvs en ”vitmaskad” siames med en brun eller blå mask ”under”, med siamesblå ögon baserat på gula ögon med tapetum lucidum. Foreign white var född. Dess genotyp är A-/aaBBcscsD-/ddo-W-.

Foreign white

Sköldpadd och vit En mycket attraktiv teckning är sköldpadd och vit. Blandningen av svarta och röda fläckar blir annorlunda på en sköldpadd och vit jämfört med en sköldpaddsfärgad katt. En sköldpadd och vit får stora väl åtskilda svarta och röda fläckar, medan en sköldpadd har ett mer melerat mönster. På en sköldpaddsfärgad katt utan vitfläcksanlag fungerar pigmentspridningen normalt under fosterstadiet. Då kommer områden med svart och rött pigment att utvecklas parallellt. Detta ger en melerad fördelning av svart och rött. (Läs mer om sköldpaddsfärgade katter i artikeln ”Kattgenetik 2- Röda & sköldpaddsfärgade katter”.) Om anlaget för vitfläckighet finns närvarande (S-) kommer områden men svart eller rött pigment inte att konkurrera med varandra. Därför bildas det större svarta och röda fläckar. Ju mer utbredd vitfläckighet desto större svarta och röda fläckar.

Sköldpadd och vit

Helig birma
Olika teorier har framlagts om birmans vitfläckighet. För ett tiotal år sedan kom en undersökning som ansågs visa att birmans vita sockor skulle orsakas av en recessiv gen, g (gloves). Denna hypotes visade sig dock inte hålla. Tittar man noga på birmor kan man ibland se att vitfläckigheten har en tendens att sprida sig på buken och hakan. Vidare föds det emellanåt birmor utan sockor. I dag tror man åter att S-locus även ger birmans vitfläckighet. Sannolikt är birmor SS.

Helig Birma

Källor:
* Genetics for Cat Breeders, 3rd edition, Roy Robinson, Butterworth-Heinemann, ISBN 0 7506 3540 1.
* Katten i fokus, Ylva Stockelberg, Natur och kultur, ISBN 91-27-05879-4.

© Lottie Lundgren