I de tidigare artiklarna har vi gått igenom de gener som berör grundfärger och mönster. I denna artikeln skall vi gå igenom de intressanta och mycket populära färgerna som styrs av generna i C-locus för att i nästa artikel fortsätta med att diskutera vit färg och vitfläckighet.
C-locus
Detta locus har muterat flera gånger och innehåller minst 5 alleler. Några av färgerna är kända sedan 1300-talet och sannolikt ännu längre tillbaks i tiden. Det rör sig om de anlag som ger upphov till raserna burma och siames. Dessa anlag återfinns dock numera hos flertalet andra raser. C står för ”full colour” och avser att normalt pigment bildas. De andra allelerna utgör en serie där varje steg reducerar pigmentkornens styrka och antal. Pigmentet visar sig således svagare och svagare till sista allelen, som är albino och helt saknar pigment. Serien kallas ibland albinoserien och tidigare också himalayafärgerna. Allelerna är:
| Beteckning | Förklaring |
| C | Fullfärg, dominant (vildform) |
| cb | Burmafärg; ger ett svagare pigment med något mörkare points*, något ljusare ögonfärg. Temperaturkänsligt pigment; ungarna föds ljusa och mörknar. Ofullständigt eller okänt dominant över nedanstående (mutant) |
| cs | Siames; färgade points* med ljus kropp, blå ögon. Temperaturkänsligt pigment; ungar föds helvita eller ibland något skuggade. Ofullständigt eller okänt dominant över nedanstående (mutant) |
| ca | Recessiv vit; helvit, ljusblå till mellanblå ögon med plommonfärgad pupill. Okänt dominant över nedanstående (mutant) |
| c | Albino; helvit, ögon med rosa eller grårosa iris och rosa pupill. Mycket sällsynt endast några individer kända. Sannolikt fullständigt recessivt till ovanstående (mutant) |
* POINTS: Eftersom temperaturen är avgörande för pigmentbildning blir färgen starkast där det är kallast, nämligen i ansikte, på öron, ben och svans.
Burma
Pigmentet är något temperaturkänsligt, så att full färg inte kan utvecklas i livmodern för att temperaturen där är för hög. Därför föds alla burmor ljusare och mörknar under uppväxten oberoende av grundfärgen. Bruna burmor föds t ex ”café au lait-färgade”, mörknar sedan under uppväxten och blir mörkt bruna med något mörkare ansikte, öron, ben och svans. Burmafärgen finns i dag även hos en del andra raser än burman som t ex burmilla, bengal, devon rex m fl.
BURMOR I OLIKA ÅLDRAR
 |  |  |
| IC S*Vectra’s Julia (brun burma) drygt en vecka gammal. ÄG/UPPFÖDARE: S*Vectra’s | GIC Tintomara’s Tara Tajger (brun burma) som kattunge. ÄG/UPPFÖDARE: Tintomara’s | GIC Tintomara’s Qarmen (brun burma). ÄG/UPPFÖDARE: Tintomara’s |
Siames
Siamesungar föds helt vita. Inne i livmodern kan pigment i huden överhuvudtaget inte bildas, eftersom temperaturen är för hög. Så snart ungen fötts kyls kroppsytan ner någon tiondels grad och detta räcker för att starta pigmentbildningen. Redan första dygnet kan man se att öronkanterna har mörknat. Färgen mörknar sedan allt mer och man ser att nosspegeln blir mörk samt att trampdynorna börjar mörkna. Sedan sprider sig färgen över ansikte, öron, ben och svans. Helt färdig är färgen först när siamesen är ungefär 1 ½ år gammal.
Siamesen förekommer i en mängd färger och mönster i dag, och färgutvecklingen är densamma oberoende av detta. Siamesfärgen finns i dag hos flera olika raser såsom birma, colour point perser, ragdoll, balines, cornish och devon rex, brittisk korthår, bengal och givetvis hos rasen siames. De andra raserna med samma färg kan se lite annorlunda ut, då utseendet på kroppsfärg och points varierar. Eftersom temperaturen är avgörande för pigmentbildning blir färgen starkast där det är kallast, nämligen i ansikte, på öron, ben och svans. Är katten långhårig blir kroppshuden något varmare och vanligen något ljusare än på de korthåriga varianterna. Samtidigt kan maskfärgen/points bli något sämre på de långhåriga.
SIAMESER I OLIKA ÅLDRAR
 |  |  |
| Kattungar ur den senaste kullen, endast två dagar gamla. ÄG/UPPFÖDARE: S* Fursten’s Cattery | Rum Tum Tugger ca 7 veckor gammal. ÄG/UPPFÖDARE: S* Fursten’s Cattery | EC S*Fursten’s Moonlight Shadow alias ”Moony”. ÄG/UPPFÖDARE: S* Fursten’s Cattery |
Recessiv vit
Denna färg började undersökas i England på 70-talet då några vita katter med ljust blå ögon föddes i kullar med fullfärgade syskon. Ingen av dessa katter hade rosa ögon som en riktig albino ska ha. Turner, Robinson och Dyte kunde 1981 påvisa att det rörde sig om en ny allel, ca, som nedärvdes recessivt till fullfärg, C. Hos Silsons fick dock siameser som bar på anlag för recessivvitt (csca) ljusare tassar och svansspetsar än kullsyskon utan anlag för recessiv vit. Detta tyder på att cs är ofullständigt dominant över ca, i alla fall i vissa linjer.
I Sverige har vi inga recessivvita katter, men de ligger långt bak i stamtavlorna på de flesta orientaler som importerats från England. De helvita katter som finns i Sverige är bland andra Foreign White vars anlag nedärvs dominant.
Albino
Äkta albinism orsakas av att aminosyran tyrosin inte kan omvandlas till melanin på grund av att ett enzym saknas. Det har varit osäkert huruvida äkta albinism har funnits hos katt överhuvudtaget. Bamber och Herdman beskrev albino-katter redan 1931, men inga korsningsförsök hade gjorts. Nu finns det flera rapporter och c-allelen verkar nedärvas fullständigt recessivt till de andra allelerna i C-locus.
Tonkines
Parning mellan burma och siames ger upphov till tonkineser. De har arvsanlagen cbcs och kan givetvis inte renavlas. För att få en kull med 100 % tonkinesutfall måste man ha en burma och en siames som föräldrar. Parar man en tonkines med en tonkines får man alltid följande utfall:
| Gameter hos | (=Burma) | (=tonkines) | |
| honkatt | (=tonkines) | (=siames) |
Resultatet blir: 1 burma : 2 tonkineser : 1 siames. Detta visar att cb är ofullständigt dominant över cs, dvs visar en intermediär nedärvning.
Färgvarianter
Både burman och siamesen förekommer i dag i många varianter. Siamesen har färger både inom agouti- och non-agouti-gruppen, medan burman har färger bara inom non-agouti-gruppen (sköldpadd tillhör non-agoutigruppen och är inget egentligt mönster i kattvärlden. Läs mer om sköldpaddsfärgade katter i artikeln ”Kattgenetik 2 – Röda & sköldpaddsfärgade katter”).
I denna artikeln har vi enbart gått igenom de gener som återfinns i C-locus och har tittat mer specifikt på burmagenen cb och siamesgenen cs. Om Du önskar mer information om genetiken för de olika färgerna som en burma eller siames kan ha hänvisas till tidigare artiklar:
- Ordlista (ej artikel)
- Kattgenetik 1 – Grundläggande genetik
- Kattgenetik 2 – Röda & sköldpaddsfärgade katter
- Kattgenetik 3 – Viltfärg och mönstergener
- Kattgenetik 4 – Choklad och dilution
Källor:
* Genetics for Cat Breeders, 3rd edition, Roy Robinson, Butterworth-Heinemann, ISBN 0 7506 3540 1.
* Katten i fokus, Ylva Stockelberg, Natur och kultur, ISBN 91-27-05879-4.
© Lottie Lundgren
