↑ Åter till Kattgenetik

Del 10 – Rasspecifika gener

Denna del av kattgenetiken kommer tillägnas de gener som ligger till grund för några mer ovanliga kattraser: sphynx, manx & cymric, japanese bobtail, ring tailed sing-a-lings, scottish fold, american curl och munchkin. Flera av dessa raser finns dock inte i Sverige varför jag har fått söka utanför landets gränser efter bildmaterial.

Sphynx
Hårlösa katter har dykt upp på flera ställen i världen: Europa, Amerika, Australien, Afrika. Det har inte genomförts tillräckligt med testparningar för att man helt säkert ska kunna säga hur hårlöshet nedärvs. Sannolikt finns det två olika, eventuellt tre, loci för hårlöshet, vilka alla anses vara recessiva till normal päls: h, hd och hr. (Jämför med flera olika loci för rexpäls).

Sphynxen sägs vara en hårlös katt vilket inte är helt sant. Kattungarna föds med ett tunnt hårlager som försvinner då kattungen utvecklas. Vuxna sphynxar kan i början ha några tunna hårstrån, men dessa försvinner och katten blir hårlös så när som på eventuella enstaka tunna hårstrån samt korta krulliga morrhår liknande de hos en devon rex. Anlaget för sphynx är recessivt och benämns hr.

Likheten med devon rex har lett till att man har korsat dessa två raser. Resultaten tyder på att rexanlaget (re) och sphynxanlaget (hr) kan vara alleler eller att de åtminstone sitter nära varandra på samma kromosom. Man har på senare tid funnit att sphynxens hårlöshet är dominant över rexpälsen.

Sphynx nämns även i artikeln Kattgenetik 8 – Pälsvarianter.

Suanho’s Taj-ul-Masjid, svart sphynx, uppfödare/ägare: Suanho’s, Susie Anger-Holmbäck

Manx och Cymric
Namnet Manx kommer från ön Isle of Man som ligger mellan England och Irland. Av tradition anser man att det är därifrån rasen manx härstammar. Många legender berättar om hur manxkatten förlorade sin svans. Den äldsta berättar att katten var det sista djuret som kom in i Arken och fick svansen i kläm när Noah stängde dörren. En annan sägen ger förklaringen att dessa katter kom med Spanska armadan till öarna. Ytterligare en historia påstår att de första individerna kom från Japan med Feniciska sjömän. I verkligheten är det en mutation av den vanliga bruntigré katten som även europén kan antas härstamma från.

Ovanligt många manxkatter finns på Isle of Man och på Reersø i Danmark. Platserna är relativt isolerade och befolkningen har troligtvis bidragit till manxkattens utveckling genom att tillvarata de svanslösa katterna. Även i Norge, Sverige och Finland är det vanligt att det finns ”svanslösa bondkatter”. Det därför en ganska vanlig uppfattning bland rasens uppfödare världen över att manxkatten spreds över världen med vikingarna från Norden via Isle of Man. I Norge fanns det registrerade manxkatter redan på 1960-talet och i Sverige ännu tidigare.

 

(N) Ruvang´s Eris, blåsköldpaddspotted rumpy riser
Svanslängden hos manx styrs av ett svansförkortningsanlag som nedärvs dominant med stark polygen influens, vilket avgör längden på manxsvansen och antalet ungar som föds med de olika svanslängderna. Uppfödarna kan inte direkt påverka vare sig antalet svanslösa katter eller svanslängderna på kattungarna i kullarna, annat än genom parningar mellan individer med så korta svansar som möjligt, för att öka antalet polygener för kort svans. Läs mer om polygen nedärvning i ”Kattgenetik 9 – Polygener”.

Manxkatterna föds med mycket varierande svanslängder, från svanslösa till normallånga. De flesta människor förknippar enbart svanslösheten med en rastypisk manx, men rasen har en hel del andra raskaraktäristika som är minst lika viktiga för rastypen: en uttalat rundad men ej cobby (satt) katt med högre bakben, djupa flanker (= rak linje från revbenen till låren, motsatt till vinthundar), kort rygg men proportionerlig till kattens storlek.

Den helt svanslösa manxen har så förkortad svans att kotorna inte märks, eftersom de sitter inne i kroppen. Kotorna syns således inte ”fast de finns”. Det ger rasens ”svanslösa” utställningsvarianter ett helt svanslöst exteriört uttryck.

Före 1983 erkändes bara rumpy (EMS 51) den helt svanslösa varianten och avelsmaterialet blev därmed för litet. Flertalet av de gamla uppfödarna gav upp på grund av att avelsmaterialet inte räckte till. Äldre standards rekommenderade korsning med europé i var 3:e generation. Det behövs inte om man tillvaratar alla svanslängder i avelsarbetet.

1983 antog FIFe en motion från Holland som medförde att rasen fick två nya varianter med championstatus. Rumpy riser (EMS 52) som har en så liten svansrest att den inte skall märkas om man stryker katten över ryggen och stumpy (EMS 53). Rumpies och rumpyrisers tävlar på utställningarna i samma klass. Stumpyn tävlar i egen klass och kan i FIFe ha max 3 cm lång svans.

Man delar numera in manxkatterna fyra varianter efter svanslängden: rumpy (EMS 51), rumpy riser (EMS 52) och stumpy (EMS 53) som vi ser tävla i skönhet på utställningarna. Longie (EMS 54) med minst 4 cm lång svansstump och ”full tail” med normallång svans (också EMS 54) är avels- och sällskapsvarianter som typmässigt skall avvika från både europé och brittiskt korthår. Longies ger kattungar av alla svanslängder om man parar dem med kortsvansade partners. Full tail är den enda variant som man undantagsvis parar lika till lika eftersom man då nästan uteslutande får manxkattungar med hellång svans och liten disposition för svansförkortning.

Manx-typen anpassas till gällande FIFe-standard selektivt med de mest kompakta katterna. På det Europeiska fastlandet har man kommit längre i sitt avelsarbete och använder bara manx, cymric och långsvansade katter i aveln. De importerar hellre nytt avelsmaterial från Isle of Man än korsar med europé eller brittiskt korthår, de raser som är tillåtna enligt FIFe:s aktuella registreringsprogram. Det är lämpligt att kontakta sitt landsförbunds avelsråd före en eventuell raskorsningparning om det går att få tillstånd att registrera avkomman som manx.

Rasringen Nordisk Manx & Cymric prioriterar avel med långsvansade manxkatter framför kontrollavel och rekommenderar enbart de kraftigaste européerna från gamla rena linjer. Ett skäl till att inte använda brittiskt korthår är att man inte vill ha in ytterligare färgvarianter eller eventuella rasbundna defekter. All avkomma i utparningsprogram skall givetvis alltid registreras som manx, även långsvansade individer.

Det finns även en långhårig variant av manx, cymric. Cymric är en fascinerande katt som förutom att den är långhårig motsvarar sin korthåriga syskonvariant. Pälsen är halvlång på kroppen med tydlig krage och pantalonger på bakbenen, har de lång svans skall den vara yvig. Liksom manx är cymric bara önskvärd i Skandinavien i de ursprungliga färgvarianterna.

Talet om att manxkatten är defekt är överdrivet, det baserades på en forskningsrapport om ryggmärgsbråck där man utgick från avel på defekta katter, som inavlades med avsikt trots defekterna. Om man konsekvent endast använder sunda katter i aveln blir resultatet sunda katter i all raskattavel. Detta gäller manx-/cymricaveln såväl som för alla andra kattraser och djurarter. På Europeiska fastlandet liksom i USA och Canada är manx och cymric etablerade raser sedan länge. Det finns ett stort antal uppfödare som enbart använt svanslösa katter och stumpy i aveln i åtskilliga generationer. Manxkatten är lätt att använda i avel. Kullarna har lika många ungar som andra raskatter beroende på vilka linjer man använder.

Japanese bobtail
Kortsvansade katter har funnits mycket länge i Japan. Redan 1908 importerades kortsvansade japanska katter till USA, men rasen japanese bobtail godkändes först 1971.

Svansen hos en japanese bobtail består av några kotor utanför kroppen plus de som börjar bakom saccrum. Kotorna kan vara sammanväxta och lite stela eller lösa och böjda i olika riktningar. Varierande svanslängd, men oftast kortare än 10 cm. Pälsen på svansen är oftast yvigare än den på en ”normal svans”, vilket ger ett för rasen unikt utseende. Japanese bobtail är godkänd både som korthårig och som långhårig.

Egenskapen böjd svans verkar inte medföra några andra defekter, utan katterna tycks verka sunda. Nedärvningen är inte helt klarlagd. I ”Genetics for Cat Breeders” antydes att man misstänker en ofullständigt dominant gen. Detta eftersom det räcker med att en av föräldradjuren är japanese bobtail för att avkomman skall få böjd svans. För att få en svans som är så böjd att avkomman skall anses vara japanese bobtail krävs att anlaget kommer från båda föräldrarna, vilket tyder på ett recessivt anlag. I aveln används dock enbart japanese bobtail och eftersom utkorsning med andra raser inte är tillåten kan erfarenheter från aveln inte lösa denna frågeställning.

Ring Tailed Sing-a-Lings
Ring Tailed Sing-a-Lings är en kattras som i USA kallas ”experimental breed”, dvs det är ingen godkänd ras och det finns endast ett fatal individer. ”Ring tails” bär svansen i en båge över ryggen likt hundrasen siberian husky. Svansen hos ”ring tails” är muskulös och till skillnad från svansen hos rasen japanese bobtail har den full rörlighet. ”Ring tails” är muskulösa katter med bakben som är något längre än frambenen.

 

Solomon, Ring Tailed Sing-a-Lings. Ägare: Susan Manley, USA.
Solomon som ses på bilden är far till en kull med 8 kattungar som alla har ärvt hans anlag för ring tail. Samtliga kattungar visade tidigt tecken på ring tail. Förutom Solomon och hans ungar finns ett fåtal andra katter med ring tails: en maine coon hona, en munchkin hane, en huskatt hane, en huskatt hona och en scottish fold. Detta tyder på att anlaget för ring tail är ”naturligt” förekommande men inte så vanligt. Det är inte helt klarlagt, men man tror att anlaget för ring tail nedärvs dominant.

Scottish fold
Scottish fold har fått sitt namn från det land där man hittade den första katten tillhörande denna rasen. Kattungarna föds med ”normala örontoppar” som från 3 veckors ålder börjar vika sig framåt. Vid 12 veckors ålder är förändringen permanent.

De första katterna med hängöron upptäcktes i början av 60-talet i Skottland. Man började avla fram en ras och upptäckte snart att vissa individer har svårt att gå. Detta gällde avkommor där båda föräldrarna hade hängöron. När man röntgade de halta katterna, visade sig deras ben och svansar vara korta, tjocka och missbildade. En deformerande artros utvecklade sig också i bakbenens leder. Rasen blev därför inte godkänd i England och man lade ner aveln. I USA fortsatte en del uppfödare med scottish fold. Veterinärer och genetiker tittade på avelsresultaten och det visade sig att om man bara parade katter med hängöron med katter med normala öron, så blev avkomman normal i skelettet.

Hängöron orsakas av en dominant gen. Genen orsakar förutom hängöron andra skeletala missbildningar.

Fd = Ger öron som viker sig då kattungen är 3-12 veckor gammal, orsakar även missbildningar i svans och bakben, dominant, (mutant).
fd = Normala öron, recessiv, (viltform).

Scottish fold är inte godkänd utanför USA. Detta är en ras som inte går att renodla, utan alltid måste korsas med andra, bl.a. används brittisk korthår i aveln med scottish fold. Detta eftersom en homozygot scottish fold (FdFd) har svåra missbildningar och det finns en liten misstanke om att även vissa heterozygota (Fdfd) kan få dessa missbildningar. Det är dock mycket ovanligt at de heterozygota katterna drabbas av skeletala missbildningar.

En fördom som råder avseende scottish fold är att de oftare skulle vara döva samt löpa ökad risk för öroninfektioner. Inget av dessa påståenden är sant.

 

Linanci’s Yank’Ear Doodle Dandy, cremesilvertigré, Linanci’s Cattery, USA 
American curl
Detta är en amerikanska ras som upptäcktes på 80-talet. Genen orsakar bakåtvikta örontoppar och är dominant:

Cu = Ger bakåtvikta örontoppar, öronen viker sig då kattungen är 12-16 veckor gammal, dominant, (mutant).
cu = Normala örontoppar, recessiv, (viltform).

Kattungarna föds med ”normala örontoppar” som vid 12-16 veckors ålder börjar vika sig bakåt. Denna egenskap verkar inte medföra några andra defekter, utan katterna tycks verka sunda. Rasen är dock ännu för ung för att man ska kunna vara säker, men man har haft homozygota american curl (CuCu) utan problem. Rasen är godkänd både som korthårig (Cu-L-) och som långhårig (Cu-ll).

Munchkin

Ytterligare en amerikansk ras som dykt upp nu på 90-talet. Det rör sig om en taxlik katt med mycket korta ben. Anlaget ger s.k. akondroplastisk dvärgväxt. Effekten är att de långa rörbenen i extremiteterna förkortas. Anlaget nedärvs autosomalt dominant och finns hos många andra djurarter, t.ex. hos hund, kor, får, samt även hos människa.. Man har ännu inte hittat några andra missbildningar förknippade med denna ”taxbenthet” och de katter som hittills undersökts och röntgats har inte visat något onormalt för övrigt. Munchkins verkar inte ha några problem att röra sig eller att hoppa, men de kan inte hoppa så högt som andra katter. Rasen är godkänd för utställning och stambokföring i TICA, men kan ännu inte erhålla certifikat på utställningar. Det är för tidigt att bedöma om munchkin kommer bli en godkänd ras i Sverige eller ej.

 


Lowriders Kelly of Alleycat, silvertigré munchkin, Alleycat Cattery, USA
 


© Lottie Lundgren 

Källor:

* Robinson’s Genetics for Cat Breeders & Veterinarians, 4th edition, Carolyn M Vella, Lorraine M Shelton, John J McGonagle, Terry W Stanglein, Butterworth-Heinemann, ISBN 0-7506-4069-3.
* Genetics for Cat Breeders, 3rd edition, Roy Robinson, Butterworth-Heinemann, ISBN 0 7506 3540 1.
* Nordisk Manx & Cymrics hemsida: http://hem2.passagen.se/raskatt/manx_cymric/
* Ring Tailed Sing-a-Lings: http://www.angelfire.com/nh/Ringtailcats/

Tack till Ingeborg Ekstrand Yamasee Europe, Manx & Cymric Katteri som granskat texten om manx och cymric.

Kommentera

▾ annonser