Om MiaPia
Text: Eva Palo

MiaPia är 1 år gammal...

..och här är hon 9 år...

En blåsig fredagkväll i september gick Christine ner och hämtade in den hemlösa, lilla, svarta svanslösa katten. Vi hade sett henne kryssa fram mellan bilarna på den hårt trafikerade Inedalsgatan. Hon var så liten att vi uppskattade hennes ålder till ca 4-5 månader.

Christine stängde in sig med hittekatten i sitt sovrum. Hon letade fram en extra kattlåda, matskål, vattenskål, tog sin hårborste samt tömde en stor kinesisk fruktkorg som därmed blev hittekattens första sovkorg.

Ute ven höststormen genom märg och ben. Regnet piskade under natten mot sovrumsfönstret. Inne sov Christine och hittekatten tätt ihop i Christine säng. Båda snarkade högt.

Det blev en underlig natt. Sotis tråcklade sig in under soffan i vardagsrummet och ylade sorgset, entonigt hela natten, svimfärdig av svartsjuka. Sotis-Sotis, du är vad du heter!

Jag låg hopkrupen på golvet intill fyra karotter med diverse läckerheter till Sotis som vägrade komma fram och äta.

När morgonen grydde kom Christine ut pigg och utvilad för att hämta mer mat till hittekatten. Jag låg forfarande på golvet, halvdöd, hes och nästan hypnotiserad av att hela natten ha småpratat lugnande till ett par stint stirrande kattögon samt med hummer och sardiner förgäves ha försökt locka fram katten som låg och grät under den tunga soffan.

Vi ringde till polisen och anmälde vad vi hade hittat. Vi skrev lappar som vi hängde ut på anslagstavlorna ute på sta'n. Upphittat: en halvvuxen svart kattflicka med personlig svans! Vi fick inte ett enda svar, ingen tycktes leta efter henne.

Da'n därpå gjorde veterinären Marina en noggrann undersökning av hittekatten och vi fick veta att hon var ca 1 år, hade varit ute länge, var mycket trött, hade sår och sårskorpor över hela kroppen, sprickor på tassarna, hemorojder och urinvägsinfektion. Dessutom var hon dräktig.

Katten avmaskades, vaccinerades och behandlades med penicillin. Hon fick sprutor med vitaminer och vätsketillskott. Det visade sig sen också mycket riktigt vid en ultraljudsundersökning att hon verkligen var dräktig, "Tre eller fyra ungar, varav minst en lever" sa Marina.

De första 10 dygnen hos oss sov hon helt utslagen. Hon låg på magen helt stilla, med alla fyra tassarna rakt utsträckta åt alla håll som en groda. Vi fick väcka henne ibland bara för att se om hon levde.

Det här är den hungrigaste katten vi har träffat på trots att vi sett en hel del i den vägen. Christine är född och uppvuxen i Buenos Aires och jag har själv bott i Sydamerika i flera år och sett mer elände i den vägen än vad jag kan uttrycka under en hel livstid. Den lilla svarta katten med den lilla svansstumpen åt allt hon kom åt. Sen spydde hon litet men fortsatte strax därefter att äta.

Hittekatten gjorde sig hemmastadd hos oss. Jag ville döpa henne till Pia men Christine var bestämd: Hon är min, sa hon, jag döper henne. Vi insåg då att katten hade fått ett namn. Vi döpte henne till MiaPia.

Onsdagen den 14 november blev en dramatisk dag. MiaPia hade värkar, hon tjöt, krystade och kämpade men ingenting hände. Vi packade ner henne i filt och kattkorg och körde akut med bilen i ilfart på cykelbanan mitt i eftermiddagsrusningen till Kungsholmens Veterinärsklinik. Där födde hon under kvällens lopp 5 ungar.

Den lilla kattmamman, som nu var mycket sjuk i juverinflammation med hög feber, hade alltså fem kattungar i magen varav tre var döda. Alla utom en, den minsta av alla, var svanslösa.

Vi kom hem från kliniken sent på natten med tre katter i den rosa kattkorgen samt tre döda i en vit påse. Vi begravde de döda ute på gården i rabatten bland rosenbuskarna, just på den plats där vi hade sett MiaPia första gången. Det var mitt i natten, det regnade och alla utom vi sov!

Vi vakade över MiaPia och hennes bebbar. MiaPia låg medvetslös i ca två hela dygn. Vi gav henne så mycket näringsrik vätska som vi kunde få i henne. Med bomullstussar doppade i varmt vatten tvättade vi kissarna och masserade de mjuka barnmagarna med jämna mellanrum.

Vi bäddade in alla tre i mjuka frottéhanddukar och filtar. Längst ner i kattkorgen fanns värmedynan på låg värme. En gång i timmen måste båda småkissorna flyttas fram till tissarna. Sen måste de vägas för att försäkra sig om att de verkligen hade fått mat.

Dagar och nätter fylldes av olika kattbestyr. Mjölkersättning, nappflaskor och pipetter. Majsvälling, fisk och buljong. Febertermometer, läkarböcker, telefonkontakt med veterinären, osv. Vi hade fullt upp att göra. Att gå till jobbet var inte att tänka på.

För alla eventualiteter hörde vi oss även för på katthemmet om de hade någon nybliven mamma tillgänglig ifall MiaPia skulle dö ifrån sina ungar. Vi ombads avvakta och återkomma om det blev aktuellt.

Sotis skötte sig helt själv under de här dygnen. Hon avvaktade tyst och storögd, tåligt lyssnande och väntande på upplösningen av dramat som pågick i det andra sovrummet. Då och då stod hon i dörrspringan och kikade in men kom aldrig in i rummet fast dörren stod öppen.

MiaPia piggnade till den veckan. Hon öppnade ögonen och började tvätta sina bebbar. För varje dag som gick blev hon friskare och snart hade hon återfått sina krafter till fullo.

Hon övertog genast sin position som mamma och vårdnadshavare. Bebbarna skötte hon exemplariskt och de växte upp till friska, pigga, busiga ungar som ibland med sina ryck och rusningar nästan skrämde livet ur, inte bara Sotis utan även matte!

Epilog:

MiaPia är numera Birgittas och Stens katt. Vi blev nämligen så småningom tvungna att hitta ett nytt hem till henne eftersom hon och Sotis rykte ihop på allvar. De kunde aldrig bli vänner.

Sotis var och förblev fienden, den som med alla medel skulle jagas bort ur hemmet. Sotis, som enligt Marina hade drabbats av en djup depression, låg numera platt under soffan, ledsen, tyst och tung. Hon avvaktade ordlöst passiv och stilla den nya situationen och dess konsekvenser.

Den sorgesamma dagen kom, då vi var tvungna att bära över MiaPia och hennes saker till det nya hemmet. Detaljerna från den dagen har försvunnit in i ett skonsamt töcken.

Vi lämnade över henne till våra bästa grannar som bodde i samma fastighet, bara några meter ifrån oss, vid samma gård, en port bortanför vår port.

Just då kändes det dock som om de lika gärna kunde ha bott på andra sidan och bortom kosmos. Avståndet kändes oändligt och växte för varje timme som gick under de närmaste dagarna.

Nu, långt efteråt, vet vi att vi att vi gjorde rätt och att allt blev bra. Vi vågar också påstå att MiaPia har fått ett av det bästa hem som går att få vilket vi är enormt lyckliga över. Hon är enda "barnet" och Birgitta och Sten gör allt för henne vilket är en fröjd för oss att se och veta.

MiaPia fick ett seriöst och stabilt hem och vi fick vänner som vi gläds åt och som berikar våra liv.

Det bästa med det hela är att vi får träffa MiaPia när vi vill. Vi får fortfarande hjärtklappning varje gång vi ser henne!