|
Reservoaren för borreliabakterier utgörs främst av smågnagare. Vektor för smittan är den i Sverige (såväl som i Europa) vanligaste fästingen, Ixodes ricinus, som suger blod från reservoardjur och därmed kan bli smittförande. Husdjur har inte kunnat utpekas som reservoar och ännu har inga borreliabakterier isolerats från husdjur i Sverige. Fästingen härbärgerar borreliabakterien i tarmen och organismen måste migrera därifrån till fästingens spottkörtlar för att via saliv infektera vid bett. Detta innebär att ju snabbare fästingen avlägsnas från djuret desto mindre risk för överföring. Tidigare uppgifter om bakterieöverföring först efter 24-48 timmar har dock omvärderats och man tror att det kan gå snabbare.
Hos de hundar som utvecklar symtom ses hälta/stelhet och svullna, ömma leder beroende på en inflammation. Hältan tycks kunna variera i intensitet och "vandra" mellan ben från gång till annan. Måttlig feber förekommer och även inappetens, nedsatt allmäntillstånd samt trötthet. Mer ovanliga symtom är hjärtarytmier och centralnervösa symtom med t.ex. facialispares som följd. Även njurskador finns beskrivna. Den renala formen av borrelios beskrivs ha hög dödlighet. Borrelios hos katt finns inte beskrivet i någon större omfattning. Borrelios hos katt tycks huvudsakligen förlöpa subkliniskt. Hälta och eventuellt humörförändringar är möjliga symtom som beskrivs i ett fåtal artiklar i utländsk litteratur. Borrelios hos djur har sannolikt oftast ett mer utdraget och kroniskt förlopp jämfört med hos människa. I amerikansk litteratur beskrivs även en akut utveckling med feber, svullna leder, hälta och nedsatt allmäntillstånd.
Diagnosen baseras på anamnes och kliniska fynd tillsammans med serologisk undersökning (påvisande av antikroppar i blodet) samt uteslutande av andra diagnoser som ger liknande symtom. Vid misstanke om neuroborrelios kan cerebrospinalvätska undersökas avseende antikroppar. Att förlita diagnosen enbart på påvisande av antikroppar i blodet är inte korrekt då man vet att symtom inte utvecklas av alla, som infekteras med organismen. Som exempel kan nämnas en studie i nordöstra USA där man vid kontroll uppmätt att 80% av testade hundar hade antikroppar mot borreliabakterier. Endast ca. 5-10% av dessa visade kliniska symtom på sjukdom. Detta tycks vara en lägre procent än vid jämförelse med människa. Blodprov utan tillsats eller serum skickas för undersökning av antikroppar, som på SVA görs med indirekt immunofluorescens teknik (IFA) baserad på ett inhemskt B. afzelii-isolat som antigen. Generella regler för tolkning av antikroppstitrar återfinns i faktarutan på nästa sida.
Fästingrepellerande preparat som finns att få på recept, samt daglig kontroll av djuren med manuellt bortplockande av fästingar. Ett tidigt borttagande av fästingar anses minska risken för överföring av borreliabakterien från fästingar (se ovan smittspridning). Dessutom kan man försöka undvika att djuret vistas i högt gräs och fuktiga biotoper där man vet att fästingen gärna håller till Vaccin finns inte i Sverige idag vare sig till hund eller människa. På Åland pågår dock kliniska försök med humant vaccin, dessutom finns i både USA och Europa hundvaccin baserat på, i USA B. burgdorferi s.s., och i Europa en stam som benämns Bb 212, isolerad i Frankrike.
Borreliaorganismen är penicillinkänslig, men i litteraturen beskrivs behandling med även tetracyklin, tetracyklinderivat liksom amoxicillin. Behandlingstider varierar högst avsevärt men 7-14 dagars behandling uppges vanligtvis. Rent principiellt bör behandlingen vara riktad och inte pågå längre tider än nödvändigt med tanke på eventuell risk för resistensutveckling.
För människa anses prognosen god. Avseende hund finns utländska uppgifter om att vissa svarar mycket väl på antibiotikaterapi medan andra som behandlas mot borrelia-arterit kan bli kroniskt affekterade med vissa kvarstående symtom eller recidiverande symtom.
Copyright © Webkattidningen Spinn 2000 |